Alla inlägg den 14 september 2012

Av xenia alpkut - 14 september 2012 13:48

Martin Schibbye och Johan Persson utanför Arlanda, nyss hemkomna till Sverige.

 

eras liv har varit ett helvete i 14 månader.

I dag klockan 11.39 fick Johan Persson och Martin Schibbye åter träffa familj och vänner

Starka scener utspelade sig när de klev ur bilen som förde dem från flyget.

– Det är skönt, sa Johan Persson.

– Vi mår bra, sa Martin Schibbye.


Johan Persson och Martin Schibbye landade på Arlanda flygplats klockan 11.24 Expressens Robert Börjesson fanns med på planet och såg lyckan i de både journalisternas ögon.

På planet fanns även Sveriges ambassadör till Etiopien, Jens Odlander. Ambassadören vände sig mot journalisterna när planet gått ner på Arlanda.

– Känns det bra, frågade han.

Båda nickade.

När de fick svensk asfalt under fötterna pussade Martin sin fru, Linnea Schibbye Steiner.

Expressen.se frågade Martin Schibbye hur ofta han tänkt på den här stunden.

– Varje gång jag hört ett flygplan, sa han.

Möttes av bil

Sedan möttes de upp av en bil som de hoppade in i.

Bilen förde svenskarna till familj, vänner och ett stort medieuppbåd som väntade utanför Arlanda.

Känslorna var starka när de klev ur och fick träffa sina nära och kära.

– Vi vill tacka alla som stöttat, sa en lycklig Johan Persson.

– Vi mår bra, men vi har sovit dåligt, sa en lika glad Martin Schibbye och konstaterade

– Vi börjar förstå vilket stöd det varit på utsidan.

"Skönt"

Expressens Lisa Berlin fick chansen att ställa några frågor till Johan Persson.

Vad ska ni göra i kväll?

– Vi ska nog sova, vi kommer nog hålla på med er om ett tag.

Vad är känslan nu?

– Det är skönt, säger Johan Persson.

Martin Schibbye skänkte också en tanke till de fångar som är kvar i Kality-fängelset.

– Det här är första dagen som jag har min yttrandefrihet tillbaka, sa han.


http://www.expressen.se/nyheter/vi-mar-bra/

ANNONS
Av xenia alpkut - 14 september 2012 11:22

Förlöjligande skildringar av profeten Muhammed skakar än en gång världen. Den 11 september stormades amerikanska beskickningar i Nordafrika efter att ett kontroversiell filmklipp uppmärksammats på Youtube. På fredagen befaras nya demonstrationer efter fredagsbönen. Ilska riktas främst mot USA. DN.se rapporterar löpande om den senaste händelseutvecklingen.

10.45 Egypten: Protesterna i Kairo fortsätter för fjärde dagen i rad. Demonstranter har under morgonen kastat sten mot kravallpolis, som spärrar vägen till den amerikanska ambassaden i staden, som också blockeras med betongblock. Polisen har svarat med tårgas. En utbränd bil har välts på en gata som leder till USA-ambassaden från Tahrirtorget. Polis hade rensat torget från aktivistgrupper inför fredagens planerade protestmarsch, men så snart de tömt torget återvände demonstranterna.

10.10 USA: Washingtons beskickningar höjer på fredagen sin beredskap runt om i den muslimska världen. Nya protestdemonstrationer planeras efter fredagsbönen på flera håll. I ett meddelande från den federala polismyndigheten FBI och det amerikanska departementet för inrikes säkerhet varnas för att ”risken för våld kan öka både hemma och utomlands i takt med att filmen fortsätter att uppmärksammas.”

08.10 Indonesien: I världens största muslimska land förbereder sig hundratals kravallpoliser för de protestdemonstrationer som väntas i huvudstaden Jakarta under fredagen mot den antimuslimska filmen.

07.00 USA: I en intervju med al-Jazira konstaterar grundlagsexperten Joshua Wheeler att den amerikanska konstitutionen och Högsta domstolens tolkning av den gör det mycket svårt för amerikanska myndigheter att stoppa den kontroversiella filmen. "Regeringens händer är bundna". Däremot har privata aktörer som Youtube rätt att censurera, framhåller Wheeler.

06.30 Libyen: Libyska myndigheter har gripit flera personer med anledning av attacken mot det amerikanska konsulatet i Benghazi i tisdags, då USA:s ambassadör dödades, rapporterar BBC. Enl,igt den libyska premiärministern Mustafa Abu Shaqurna

Egypten: I Kairo har sammanstötningar mellan demonstranter och polis fortsatt under natten. På torsdagen skadades över 200 personer i oroligheterna. Islamistiska och andra grupper, bland andra Muslimska brödraskapet, salafistiska al-Nourpartiet och fotbollslaget Zamaleks fanklubb, har uppmanat till en fredlig "miljonmarsch" senare under fredagen.

Torsdag 22:33. Oman/Libanon: Rapporter om protester utanför den amerikanska ambassaden i Omans huvudstad Muskat och om bränning av den amerikanska flaggan i Libanon.

 22.30. Jemen: Den amerikanska tv-kanalen CNN, som citerar säkerhetspersonal, rapporterar att fyra demonstranter dödades under torsdagens sammanstötningar utanför den amerikanska ambassaden i Jemens huvudstan Sanaa.

DN.se

ANNONS
Av xenia alpkut - 14 september 2012 09:22

Förfrågningarna har varit många, men de har alltid sagt nej. För DN Söndag ställer ­författaren Liza Marklund och hennes dotter Annika upp på första gemensamma intervjun. Fyra dagar senare kommer beskedet som kullkastar allt.

Romankaraktären Annika Bengtzon drivs av vrede över världens orättvisor. Hon har ett osunt förhållande till sitt arbete och periodvis även till sina män. Hon är ovårdad och underklassig och kissar i duschen. I nionde och senaste boken, ”Du gamla, du fria”, slår hon justitiedepartementets statssekreterare rakt i ansiktet. Samtidigt levererar hon löpsedlar som får tidningen Kvällspressens chefer att behålla henne – trots hennes vägran att värdera polisanmälningar om kvinnomisshandel i hemmet som privata problem. Och hon älskar sina barn.

– Jag ville göra Annika Bengtzon till en blandning mellan det finaste och sötaste jag vet, min Annika, och den demoniske och superproffsige kvällstidningsredaktören Bengt Bengtzon, förklarar Liza Marklund.

Annika Marklund är Lizas första barn. Hon är 28 år, krönikör i Aftonbladet, bloggare och fotograf. Det är hon som har tagit omslagsbilderna till Lizas senaste böcker och samtliga pressfoton på Liza de senaste tre åren. I flera år jobbade hon utomlands som fotomodell; bodde i London, Shanghai och Berlin. Nu lever hon med sambon författaren och regissören Ronnie Sandahl i ett gammalt gult hus i sörmländska Stjärnhov.

Två sibiriska katter bor också i huset. De är både Lizas och Annikas älsklingar. Dörrar öppnas, röster mjuknar och lockar, men Biiankas och Baryshniks oberörda öron pekar stint åt ett annat håll. Annika vill verkligen – verkligen – ha barn, men tills de kommer fokuserar hon oresonabelt på sina pälsklädda bebisar. För unga Liza var drömmarna helt andra. En familj ingick inte i hennes föreställningsvärld. Ändå blev hon överrumplat lycklig när Annika kom.

– Jag var själv ett barn när jag fick barn, hade precis fyllt 21, men jag har alltid tyckt att Annika var en present, den största och bästa jag fick. Jag såg henne innan hon föddes och det stämde exakt, det var nästan lite läskigt, säger hon.

– Det var lite fusk också, eftersom jag är en kopia av pappa, inflikar Annika.

Michael Zev Spielman och Liza träffades i Israel, på en kibbutz. Han var fem år äldre, född i Kalifornien och filmstjärneskön. Hans familjebakgrund var tragisk, hela hans judiska släkt hade dött i Nazi-Tysklands koncentrationsläger. Hans föräldrar var de enda på varje sida som överlevde.

– Trots att han var uppvuxen i Hollywood och jag i Pålmark såg vi världen på samma sätt, ville leva samma liv. Det var jättehäftigt och jättespännande att träffa någon som var så lik och samtidigt så olik, säger Liza.

När hon fick veta att hon hade kommit in på journalistlinjen på Kalix folkhögskola var hon redan gravid. Med Annika i magen reste hon hem för att bosätta sig i Piteå, föda sin dotter och ta tag i sitt liv. Michael var med, men inte så länge. Annika var inte ens året när han flög tillbaka över Atlanten, denna gång västerut.

– Han var för ung och jag var för ung. Skilsmässor är svåra, drömmar som går i kras, en framtid som går sönder. Det är alltid sorgligt, jätte­sorgligt, säger Liza.

Men kvar fanns Annika. Liza tog sin examen och började sedan i vikariesvängen: Norrbottens-Kuriren, Norrländska Socialdemokraten, Aftonbladet. Den lilla familjen flyttade runt: Piteå, Kalix, Luleå, så småningom Stockholm. Så fort Liza hade mer än tre dagar ledigt reste de. Till USA vartannat år, mycket i Sovjetunionen på andra sidan järnridån, och hit och dit i Europa.

– Eftersom Annika var under fyra och jag var under 26 fick vi interrejla, så vi tågluffade, säger Liza. En gång blev Annika sjuk i Barcelona. ”Mamma”, sa hon, ”nästa gång tar vi en charter.”

– När jag var mycket liten var mamma min bästis, fastslår Annika. Vi umgicks hela tiden och hade väldigt kul, hyrde moviebox och var uppe på nätterna och lekte och läste.

Hon vänder sig mot Liza:

– Sedan förlorade jag dig lite när du skaffade ny familj. Då var du mer som en vanlig mamma, och jag var van att ha en bästakompismamma.

Vid det laget hade Liza börjat jobba på Expressen, i Bengtzons nattlag.

– Han var fullkomligt diabolisk, hade rykte om sig att käka vikarier till frukost. Slarvade någon med deadline var han skoningslös. Jag gillade honom jättemycket, men så gick jag heller aldrig på Cafét innan jag hade lämnat, och skulle jag ha tag på någon halv fyra på morgonen, fick jag tag på honom, säger hon.

Det var 80-tal och Cafét var Café Opera, innestället vid Kungsträdgården i Stockholm, dit kvällstidningsgänget anlände fullpumpat med adrenalin från sina avklivna kvällspass, exponerade vipkorten och gled förbi den huttrande kön rakt in under kristallkronorna. I ”journalisthörnan”, vid barens kortsida, stod Sigge Sigfridsson från Aftonbladet.

Så småningom skulle Liza och han bilda bokförlag, skaka den traditionella förlagsbranschen i dess grundvalar genom att sälja böcker som tidningsblaskor på bensinstationer, ge författarna hälften av vinsten och anklagas för att massprida skräplitteratur på finlitteraturens bekostnad. Ännu var de bara två före detta kolleger som hade träffats på Aftonbladet, där Liza hade vikarierat i elva månader när hon lasades ut.

– Thorbjörn Larsson, som var redaktionschef då, kallade in mig på rummet och sade att jag hade ”fel social åldersstruktur”. Det betydde att man måste jobba natt ett antal år innan man skaffade barn. Då fixade jag nattis och nattpappa till Annika, började på skiftet på Expressen och spöade skiten ur ”Bladet” i fem år, säger Liza.

På Expressens redaktion träffade hon sin nuvarande man, Mikael Aspeborg. Deras historia började med en köttbullssmörgås. Liza frågade om någon ville ha hennes halvätna, och blonde, snygge Micke Aspeborg kastade sig över både den och henne. År 1990 föddes Annikas halvbror Axel och tre år senare lillasyster Amanda.

– På semestrarna trodde alla att jag var au-pairen, säger Annika. Där kom en superblond mamma och pappa med två superblonda barn, och så jag, som var mörk, flera år äldre och pysslade med småsyskonen. Folk hälsade knappt på mig. Jag minns hur fantastiskt jag tyckte att det var när jag var femton och besökte pappa och släkten i USA; att det syntes att vi hörde ihop.

Lizas liv de där åren pendlade, precis som hennes romanhjältinna Annika Bengtzons tillvaro, mellan arbetet och barnen. Ett decennium passerade utan att hon drack ett enda glas vin. Det fanns inget utrymme för det. Det var jobbet och det var barnen och sedan var det slut med tid.

– De bästa åren var de där, när det var så fullt, säger hon till Annika.

– Det måste vara min sämsta tid, mellan tolv och tjugo, det var ju roligt att du hade så himla trevligt, svarar hennes dotter sötsurt.

Vi befinner oss i Annikas hus i Stjärnhov och i fönstersmygen står ett piano. Liza slår sig ned på pallen. Annika sätter sig – först bredvid, sedan i Lizas knä. Fyrhändigt framför de ”Månskenssonaten”; vemodiga toner, smält vitguld över granskuggade vatten. Liza spelar varje dag, kanaliserar alla de känslor som hon är så bra på att kontrollera till händernas nedslag på de svartvita tangenterna. Så byter hon tongång och drar över instrumentet med full stormstyrka. Annika lutar sig tillbaka; nariga fingrar i knät, nedbitna nagelband. Hon följer Lizas polerade naglar som blixtrande jagar varandra över pianot.

– Jag känner nästan att du tycker att jag är mest i vägen. Men så kan det väl inte vara mamms? retas hon.

Annika läger armarna om Lizas hals, snusar mot hennes hår, blundar och bara lyssnar. Liza har bott långa perioder i Marbella i södra Spanien, och före det arbetade Annika utomlands som fotomodell. Mammas stora lilla flicka ser mycket yngre ut än hon är där hon sitter i Lizas knä i sina leopardmönstrade strumpbyxor.

– Jag släpper ju alltid allt om du ringer, även om jag precis har börjat äta middag går jag därifrån, säger Annika.

– Men varför säger du inte att du sitter och äter? invänder Liza.

– Jamen, jag vill ju prata med dig! Och du har alltid så mycket runt dig och har alltid jobbat väldigt mycket. Jag vet att jag blev ledsen när jag var liten och det hände någon stor nyhetshändelse, mord eller så, eftersom jag visste att du skulle åka i väg då. Inte när vi var ensamma, men sedan, när jag hade andra att dela dig med.

”Sprängaren”, första Annika Bengtzon-boken, kom ut 1998, när Annika Marklund var 15 och Liza Marklund 36. Boken fick ett sådant genomslag att Nationalencyklopedin slog fast att den på kort tid blev ”en enorm försäljningsframgång och medverkade till att intresset för kvinnliga svenska kriminalförfattare ökade markant”.

Machopoliserna som drev deckarna framåt för bara ett decennium sedan har fått ge vika för huvudpersoner av båda könen, med alla möjliga jobb, relationsproblem och dagishämtningar att ta hänsyn till. Och det var Liza som började, inspirerad av sitt eget heltidsarbetande småbarnsmammaliv. Naturligtvis fanns det de som störde sig över succén. En lärare sade till Annika att ta med sig en klassuppsättning av ”Sprängaren” så att alla kunde läsa den.

– ”Sedan ska din mamma komma hit, och så ska vi säga att det bara är skit”, sade han till mig. Inför alla andra. Han sade också: ”Annika kan ju ringa Jan Guillou, hon har ju honom i telefonboken”.

– Jag fick prata med rektorn upprepade gånger för att de var så jävliga mot dig, minns Liza.

Efter sådana påhopp var det ganska skönt för Annika att flytta utomlands och slippa lyda under svenska jantelagen. Men när hon kom tillbaka till Sverige år 2005, för att gå i Lizas fotspår och påbörja sin journalistutbildning, snurrade Marklundkarusellen fortare än någonsin.

– Helt plötsligt var det kaos. Du var lika känd som Barbie och Carola, säger Annika till Liza. I butiker, hos läkare, på bilbesiktningen; varje gång jag säger mitt namn frågar de: ”Är du Lizas dotter eller?”

När Annika var liten var Liza en ensamstående småbarnsmamma i en andrahandsetta på Kungsholmen som så småningom byttes mot ett rivningskontrakt. Hon inkasserade en medioker månadslön, var inflyttad till Stockholm från Norrland, hade sitt barns pappa på andra sidan Atlanten och sin egen familj 85 mil bort.

I dag äger hon tillsammans med författaren Jan Guillou och Ann-Marie Skarp Sveriges tredje största förlag, Piratförlaget. Hon har sålt 13 miljoner exemplar av Annika Bengtzon-böckerna. År 2009 var hon en av de svenska författare som omsatte mest. Hennes bolag Mediahuset Altersbruk AB redovisade då en rekordvinst på 14,7 miljoner kronor.

Hon har en kontantbetald villa i Mälarhöjden, ett radhus vid Spaniens solkust, en skrivarlya i Gamla stan och ett torp i Sörmland. Dessutom är hon delägare i ett afrikanskt safariläger. Hon har varit krönikör i Expressen och har upprepade gånger stått med på olika listor över landets viktigaste opinionsbildare och mäktigaste åsiktsmaskiner. När Anna Lindh var utrikesminister och Mona Sahlin socialdemokratisk ordförande brukade de båda toppolitikerna släppa på trycket tillsammans med Liza Marklund.

– Vi träffades varannan månad hemma hos någon av oss och drack vin hela natten och sjöng schlager, berättar Liza. En gång framåt småtimmarna åt vi iransk kaviar med matskedar. Det som sades på vinträffarna stannade där. Jag tror att det låg en lockelse i att berätta hemligheter för en kvällstidningsreporter och veta att de aldrig kom ut.

Lizas stora livsstilsförändring kom inte med vinsterna från bokförsäljningen utan tidigare, när hon och Micke blev chefer samtidigt. Det var på 90-talet, när räntorna var skyhöga. Marklunds-Aspeborgs hade levt på gränsen – Liza stoppade strumporna i stället för att kasta dem – och så fick de två chefslöner och hade plötsligt lite över i stället för lite för lite. Liza gick till H & M och provade allt. Köpte en grågrön dräkt med kjol. Och nya nylonstrumpor.

– Det var en enorm förändring, det var nästan berusande. Att få mycket över var inte alls lika stort, konstaterar hon.

Släkten Marklund kommer från Pålmark i Piteå kommun, vid Pålmarksträsket, uppströms Alterälven, någon mil från avfarten vid E 4:an. Liza har i flera intervjuer betonat sin arbetarbakgrund i en mager, klasslös bygd där den enda tillgången, skogen, ägdes av bolagen, och samhällena saknade både herrgårdar och torp. Efter att ha varit med i ett släktforskningsprogram i SVT förra sommaren skrev hon om sin familjehistoria. Det visade sig att släkten hade bott i trakten sedan 1460, och att de på moderns sida hade varit präster eller skattmasar ända sedan dess.

– En släkting var ordförande för Uppsala möte 1593, när vi avvisade katolicismen. En annan var hovpräst hos Gustav Vasa när han dog, så de var mäktiga. Fanns det någon överklass var det de, säger hon.

Hennes egen uppväxt skedde dock långt från de fina salongerna. Det bor tjugo personer i Pålmark. När föräldrarna åkte till jobbet klarade lilla Liza sig själv. Varje söndag, från det att hon var fyra tills hon fyllde tretton, gick hon i Evan­geliska fosterlandsstiftelsens söndagsskola. Hon var helt klar över att Jesus älskar alla barnen. Någon annan uppfostran fick hon inte direkt.

– Mamma var oftast inte där, hon jobbade på skattemyndigheten, och det fanns inget dagis för mig. Jag lämnades i fred och gjorde vad jag ville, säger hon.

Annika Bengtzons fiktiva mor och svärmor konkurrerar med varandra i egoism, empatibrist och elakhet, men Lizas verkliga mamma Eva, som fyllde 70 nyligen, är inte alls sådan, intygar både Liza och Annika. Tillsammans tecknar de bilden av en intelligent kvinna som började med en ettårig kontorsutbildning i Älvsbyn och slutade som mentor åt skattemyndighetens civilekonomer i Piteå.

– Hon är ganska kärv, säger Liza.

– Nej, men jag upplever henne som kramig, motsäger Annika.

– Hon har nog blivit mindre kärv med åren. Det kramades inte så mycket när jag var liten, men jag kände heller inte något behov av det, det är nog mer en mormorsgrej, medlar Liza.

Eva Marklund är numera ekonomiansvarig i sin mans och sons företag. Sin far beskriver Liza som ett matematiskt-tekniskt geni. Hennes lillebror är världsledande på turbotrimning av extremsnabba motorcyklar och hennes lillasyster ansvarar för laddningen av kärnkraftverk. Familjen Addams-naiviteten när det gäller begränsningar och oskrivna regler är Liza tacksam över.

”Jag var själv ett barn när jag fick barn”



Presentation


HEJ

Välkommen till Xenia Alpkut´s blogg Min Blogg handlar om allt möjligt som är intressant och bra att veta! Det står dessutom jättemycket fakta och nöje :)

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
<<< September 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Blogkeen
Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Bloglovin'

Gästbok

alla

nytt

    

MUSIK

KENT

En plats i solen

 

 

 

 

 

Solen

 

 

 

Solen är en stjärna av en relativt vanlig typ som befinner sig i centrum av vårt solsystem och som bildades för ungefär 4,6 miljarder år sedan när ett moln av gas och stoft i Vintergatan drogs samman.[9] Solsystemets åtta planeter, varav en är jorden (Tellus), samt fem dvärgplaneter, rör sig i elliptiska omloppsbanor runt solen. Solens utstrålande energi i form av ljus och värme som når jorden är en förutsättning för allt biologiskt liv på planeten jorden och den globala jämvikt som råder sedan miljarder år tillbaka i vädersystem och havsströmmar. Solen är en medelstor stjärna. I astronomiska sammanhang används ibland symbolen för den.

 

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se