Direktlänk till inlägg 5 augusti 2016

Det finns lösningar på det mesta – men rulla tummarna kan jag inte!

Av xenia alpkut - 5 augusti 2016 11:00

   

Fyrabarnspappan Mikael Andersson är en av Sveriges flitigaste föreläsare. Han beskriver sig som ”armlös, benlös men inte hopplös” och berättar om sitt liv – som startade med att hans föräldrar fick rådet att glömma honom…

Christina Wallberg var 18 år och hade träffat en ny killkompis. Nu skulle han komma på besök hos föräldrarna i Göteborg för första gången.
 Jag la fram det bit för bit: Han skulle sova över. Han var inte från stan. Han var var fem år äldre än jag. Och han hade inga armar, och inga ben. I dag kan jag förstå om de kände en viss tveksamhet. Vi har i dag en 18-årig dotter och jag hade nog också varit skeptisk om hon kommit hem med en funktionshindrad kille, som dessutom var fem år äldre och örebroare, säger Christina.
Och så skrattar vi – mitt i allvaret. Vad var värst? Att Mikael var funktionshindrad eller örebroare?
 Tja, Christinas pappa var väldigt intresserad av fotboll på den tiden och vi höll nog inte på samma lag, säger Mikael.
Med facit i hand går det förstås att skratta åt historien som nu har 25 år på nacken. Trots alla hinder har ungdomskärleken mellan Christina och ”Micke” hållit i sig och gett dem fyra fina barn – Sara, 18, Simon, 15, Linus, 9, och minstingen Livia, 3 år.
Vid 49 års ålder är Mikael Andersson en av Sveriges flitigaste föreläsare. Han beskriver sig som ”armlös, benlös men inte hopplös”.
 Jag vill inte att mitt liv ska framställas som en snyfthistoria. Jag skulle heller aldrig spalta upp mina bästa råd om hur man upptäcker sina oväntade resurser. Men jag skulle önska att fler förstod att livet inte är en rättighet. Det är små, små marginaler som avgör hur vårt liv ska bli, säger Mikael.


Sköterskorna var chockade
Mikael föddes i Örebro i maj 1964. Babyn utan armar och ben chockade sköterskorna. De sprang ut ur salen, utan att visa upp honom för mamma Merit. Mikaels pappa Bengt var inte med vid förlossningen och fick beskedet över telefon. Läkarna uppmanade dem att lämna bort pojken på institution, glömma honom och skaffa ett nytt barn.
 Det tog flera veckor innan mamma fick se mig första gången. När jag fick flytta hem hade jag redan fyllt ett år. Min uppväxt var bra så länge jag fick vara hos min familj och mina kompisar. Eftersom jag syntes i lokaltidningen ibland kände hela Örebro till mig och min historia. Det var värre när jag sen flyttade hit till Göteborg. Klimatet är hårdare i en storstad och folk kunde reagera ganska starkt när de såg mig. Det hände att de skrek: ”Vad i helvete har hänt med dig?”, säger Mikael.
Varför han föddes utan armar och ben har aldrig blivit fastslaget, men familjen har alltid varit övertygad om att det beror på ett växtbekämpningsmedel. Mikaels morfar använde hormoslyr i närheten av Mikaels mamma under den period i fosterstadiet när armar och ben utvecklas.
På söndag kväll visar SVT ännu en gång Ylva Hemstads film Armlös, benlös, makalös. Mikael har aldrig sett dokumentären i sin helhet och tvekar inför om han orkar se den den här gången.
 Hade den gjorts i dag hade jag valt att prata om helt andra saker. Jag är äldre, mitt liv har förändrats och fått ett annat djup. Jag har mycket lättare att prata om känslor i dag. Jag har blivit pappa fler gånger. Jag gillar bitarna med Christina och barnen, men jag tycker inte om att se mig själv i filmen. Jag var inte beredd på att jag skulle bli ledsen, säger Mikael.
Det är en speciell scen som Mikael tänker på. Mikael berättar ett smärtsamt minne, börjar gråta och lutar ansiktet mot mormors axel som ett litet barn.
 Mormor är borta nu. Hon dog 2009. Två år innan dog min pappa i cancer. Det gör det också sorgligt att se filmen. Men jag ser förstås ett stort värde i att deras berättelser finns dokumenterade.
Några år efter att filmen spelats in började Mikael bli sugen på att göra en bok om sitt liv. Christina stöttade honom, och det var också hon som övertalade Mikael att skriva Armlös, benlös men inte hopplös (Norstedts förlag) helt utan spökskrivare.
 Det hände något i mitt huvud när jag skrev. Händelser som jag inte tänkt på på flera år dök upp i mitt minne. Det var ofta smärtsamt. Jag satt på nätterna, grät och skrev och grät. Jag kom till exempel att tänka på en händelse när jag var sex, sju år och ville gå på fotbollsskola med mina kompisar. Mamma var undvikande och tveksam, och jag förstod inte varför. Det slutade med att jag sattes, ensam, på en kolstubbsplan. Inte en enda gång fick jag röra bollen. Jag minns hur ledsen jag var när de sen hämtade mig och körde hem mig i rullstolen. Den sorgen, att inte få vara med, den sitter kvar. Sorgen över att inte vara som mina kompisar. Jag grät och det gjorde nog min mamma också, säger Mikael.

Jag tycker mycket om den boken.

http://www.hemmets.se/det-finns-losningar-pa-det-mesta-men-rulla-tummarna-kan-jag-inte/

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av xenia alpkut - Lördag 20 juli 13:48

Tyckte vi kom bra överrens” Efter sändningen berättar Sanna för Nöjesbladet att hon inte alls var beredd på Jonas krokodilkupp. – Jag blev överraskad, säger hon. Att något form av djur skulle dyka upp hade hon på känn, men att det v...

Av xenia alpkut - Lördag 20 juli 13:05

Hon hade nyligen förälskat sig i fallskärmshoppningen. Men när Stina Hägglöf skulle kasta sig ut i luften för femte gången tog allt slut. Den 40-åriga Umeåbon var en av dem som dog i kraschen utanför Umeå. – Hon hade en enorm energi och k...

Av xenia alpkut - Lördag 20 juli 00:00

Ett protein från bröstmjölk kan få resistenta bakterier att på nytt bli mottagliga för antibiotika. Förhoppningen är en säkrare behandling av nyfödda barn med sepsis. Metoden lyfts fram på Forskningens dag som arrangeras i Malmö och Lund, som e...

Av xenia alpkut - Fredag 19 juli 11:17

   Men de hade inte hoppat från ett flygplan utan från högsta våningen i ett 13-våningshus.   – Jag blev helt chockad, säger en av de boende i området.    hoppa fallskärm från ett höghus är något som man ibland kan se i actionfilmer f...

Av xenia alpkut - Torsdag 18 juli 13:00

  SVT ber om ursäkt efter missen under Allsång på Skansen – mitt i direktsändning: ”Tyvärr blev det…” Ibland blir det fel. I tisdagens direktsända ”Allsång på Skansen” smög sig en snöplig miss in inför de...

Presentation


HEJ

Välkommen till Xenia Alpkut´s blogg Min Blogg handlar om allt möjligt som är intressant och bra att veta! Det står dessutom jättemycket fakta och nöje :)

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31
<<< Augusti 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Blogkeen
Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Bloglovin'

Gästbok

alla

nytt

    

MUSIK

KENT

En plats i solen

 

 

 

 

 

Solen

 

 

 

Solen är en stjärna av en relativt vanlig typ som befinner sig i centrum av vårt solsystem och som bildades för ungefär 4,6 miljarder år sedan när ett moln av gas och stoft i Vintergatan drogs samman.[9] Solsystemets åtta planeter, varav en är jorden (Tellus), samt fem dvärgplaneter, rör sig i elliptiska omloppsbanor runt solen. Solens utstrålande energi i form av ljus och värme som når jorden är en förutsättning för allt biologiskt liv på planeten jorden och den globala jämvikt som råder sedan miljarder år tillbaka i vädersystem och havsströmmar. Solen är en medelstor stjärna. I astronomiska sammanhang används ibland symbolen för den.

 

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se