Alla inlägg den 11 augusti 2016

Is

Av xenia alpkut - 11 augusti 2016 16:04

 




Is är vatten i sitt fasta aggregationstillstånd. För att undvika missförstånd brukar man kalla den senare för torris. En blandning av vattenis och metanis kallas metanhydrat och förekommer på Jorden i permafrost och på stora havsdjup. Metanis är dock mest känd från de kallare yttre delarna av solsystemet.

Vatten blir till is när temperaturen understiger 0 °C vid ett normalt tryck i atmosfären. När vatten omvandlas till is frigörs värme, vilket gör att temperaturen i en blandning av is och vatten alltid kommer att vara 0 °C, till dess att den består av enbart vatten eller enbart is. Vatten har en högre densitet i flytande form än fryst, vilket är en kemisk egenskap som är mycket ovanlig. Det gör att is bildas endast på ytan av vattenmassor, något som har en fundamental påverkan på klimatet på jorden.

Is nära fryspunkten har en hexagonal struktur och vattenmolekylerna är tetraedriskt bundna med vätebindningar. Detta gör att snöflingor får ett hexagonalt mönster. Ett stycke av is där strukturen är obruten kallas för iskristall. Strängare kyla får isen att övergå till kubiska, och sedan till en ortorombiska kristaller.

Isens struktur gör att dess densitet är cirka 917 kg/m³, förutsatt att isen inte är förorenad. Det kan jämföras med cirka 1000 kg/m³ för flytande vatten. På grund av vätebindningarna i vatten är smältpunkten för is mycket hög. Hade det inte funnits några vätebindningar för vatten skulle smältpunkten legat omkring −100 °C.

Is förekommer i en mängd olika former på jorden. I atmosfären kan man se is som iskristaller eller snöflingor och på sjöar, bäckar, floder eller hav som tjäle och is. Dock förekommer över 99 % av allt fruset vatten i glaciärerna.

Is har en värmekapacitet på 2,1 kJ/kg°C medan flytande vatten har 4,2 kJ/kg°C. Den flytande formen behöver alltså dubbelt så mycket energi för att bli en grad varmare. Vid själva fasövergången krävs det 334 kJ för att få 1 kg 0-gradig is att smälta till 0-gradigt vatten.

Forskning kring is brukar hänföras till området glaciologi.


Typer


  • ¥Nyis: I denna fas är isen endast några centimeter tjock och är genomskinlig. Det är så här isen ser ut i skärgårdar och insjöar.
  • ¥Blankis. Ungefär som nyis, men kan vara tjockare. Alldeles plan, och har bildats när det är vindstilla. Den saknar varje spår av snö, och blänker som en spegel i motljus.
  • ¥Fast is: Nästa stadium i havsisens tillväxt är den fasta isen. Detta är den typen av is som oftast ligger i Östersjön och Bottenhavet. Den behöver inte vara landfast utan kan flyta runt i flak med flera kilometers diameter. Det är stor skillnad mellan den fasta isen och nyisen. Fast is beror dels av klar kärnis, men den är inte genomskinlig som nyisen. Detta beror på att blöt snö frusit på över isen och således även bygger isen uppåt. Ovanpå detta ligger oftast sedan ett mer eller mindre tjockt snölager, vilket gör att en promenad på isen är som att gå på en åker eller vilket annat snötäckt underlag som helst.
  • ¥Issörja: Om vädret är kallt men vattnet inte är stilla nog för att det ska kunna bildas en ishinna börjar vattnet istället frysa i små avlånga bitar, så kallade ”isnålar”. När dessa blir tillräckligt många blir vattnet till en degformig sörja. Då dämpas vågorna, och isbildningen tar fart.
  • ¥Tallriksis: När issörja klumpas ihop av vågor i strömt vatten fryser den samman till runda istallrikar.
  • ¥Pannkaksis: Pannkaksis liknar tallriksis men uppkommer på ett helt annat sätt. Denna bildas bara i områden där vatten med olika salthalt möts, oftast på Västkusten och i Öresund men även i södra Östersjön. När vattnet med högre salthalt ligger vid ytan och kyls ned till minusgrader, men inte till sin fryspunkt ökar dess densitet och det sjunker. När det då kommer i kontakt med vatten med lägre salthalt, som fryser vid noll grader, fryser detta och flyter upp till ytan som tallriksformade isflak.
  • ¥Stampisvall: När vinden pressar samman snösörja, tallriksis eller sönderbruten nyis mot land eller landfast is bildas en stampisvall. Denna is byggs inte nämnvärt mycket uppåt men kan bli många meter djup, varför den är mycket svårforcerad för fartyg. Om vinden vrider sig kan vallen lösas upp men om vallen hinner frysa till är det inte längre en sörja, utan ett massivt istäcke, många meter tjockt.
  • ¥Svallis bildas på vintern när vatten rinner fram ur marken och fryser i flera lager på exempelvis bergsidor eller vägbanor. Förleden ”svall” kommer från ”svälla”. Svallis kan vara vågig i ytan och är ofta gulaktig.
  • ¥Hopskjuten is, skruvis: Som det framgått tidigare är havsisen mycket utsatt för vind och ström. När is som inte är särskilt tjock driver samman glider isfält in under andra, ofta i ett sicksackmönster ömsom över ömsom under. Detta medför att istjockleken snabbt flerdubblas, tornar upp sig och blir svår för fartyg att stånga sig igenom.
  • ¥Drivis, är lösbrutna isstycken, som i större massor driver fram i vatten; särskilt den is, som från polarhaven, genom havsströmmarna, drives mot lägre breddgrader. Drivis uppkommer på grund av att de sammanhängande isfälten inte kan motstå vågornas och den högre temperaturens inverkan.

  • ¥Isvallar: När ett isområde kolliderar med ett annat bildas vallar där flaken ”staplas” på varandra. Den del som är ovanför vattenytan i en vall kallas för seglet. Denna är endast någon meter hög medan undervattensdelen, kölen, kan sträcka sig tiotals meter ner i djupet. Om en sådan vall är täckt av snö kan den se väldigt oskyldig ut, vilket gör att många fartyg kör rakt i sådana vallar och fastnar. Den största vall som bildats i Östersjön var 28 meter från botten till topp.[1]

https://sv.wikipedia.org/wiki/Is

ANNONS
Av xenia alpkut - 11 augusti 2016 14:03

 

Gepardens päls är prickig i svart och gulfärgad ton. Geparden är mindre än de stora fläckiga kattdjuren (av vilka den bara delar utbredningsområde med leoparden), vanligen 1,10 till 1,35 meter lång,[3] och har "tårränder", det vill säga en mörk rand under ögat och regelbundna fläckar. Den mörka randen under och runt ögat är fördelaktig så den dämpar effekten av solljus så att geparden inte blir bländad då den främst jagar under dagen.
Geparden har långa, tunna ben och en smal kropp. Fotsulorna är tjocka och täckta med fjälliknande hud. Arten liknar mer en vinthund än andra kattdjur. Huvudet är litet och runt och svansen är lång. Geparden är ett av få kattdjur som inte kan dra in sina klor utan alltid har dem framme, på grund av det används dem inte för att fälla bytet. Geparden har en klo högre upp på benet som är längre och vassare så den kan hålla kvar bytesdjuret. Mankhöjden är maximal 80 cm. Den genomsnittliga vikten ligger för honor vid 38 kg och för hanar vid 43 kg, vissa individer kan vara 53 kg tunga.[3] Svansen blir upp till 81 cm lång.[4]
Arten har förstorade näsgångar så att den får tillräckligt syre och energi när den springer fort. För samma syfte är även lungorna, bronker, hjärtat och binjurar större i jämförelse med övriga kroppen.[4]
Utbredning[redigera | redigera wikitext]
Geparden förekommer från Afrika till Mellanöstern och Asien, och den delas upp i ett flertal underarter. Tidigare fanns geparden i hela Afrika med undantag av skogrika områden i kontinentens centrum men idag förekommer arten bara söder om Sahara. Beståndet i Asien är nästan utdött. Asiatiska refugier för arten är provinserna Khorasan i nordöstra Iran [5], och Belutsjistan i sydvästra Pakistan [6].


https://sv.wikipedia.org/wiki/Gepard


ANNONS
Av xenia alpkut - 11 augusti 2016 13:30

 


Föda Björnar är allätare, med undantag för jättepandan som nästan uteslutande lever av bambu och isbjörnen som huvudsakligen är köttätare. Frukter, bär och andra växtdelar utgör en stor del av deras föda, speciellt under hösten. De äter större däggdjur, i huvudsak hjortdjur och ibland även boskapsdjur. Dessutom kan de äta insekter, larver och små ryggradsdjur som fiskar och gnagare.[2] Den födosöker främst med hjälp av luktsinnet.[6]

Fortplantning


Björnhonor blir dräktiga med ett till fyra års mellanrum. Hos de arter som lever i tempererade till kalla regioner infaller födelsen under vintern, när honan ligger i ide. Hos malajbjörn (Helarctos malayanus) och andra arter i varma regioner sker födelsen oberoende av årstiden.[2] Parningen kan ligga flera månader tidigare och sedan utvecklas det befruktade ägget inte på några månader. Den egentliga dräktigheten är med 60 till 70 dagar förvånansvärt kort och sedan föds ett till fyra ungdjur men oftast två.[2] I gruppen däggdjur är björnar de djur som har den största viktskillnaden mellan honan och kullen. Ungarna väger vid födelsen bara 90 (jättepanda) till 680 gram (brunbjörn),[2] vilket motsvarar 0,13 respektive cirka 1 procent av honans vikt.[7]


Efter födseln är det uteslutande honan som tar hand om ungdjuren. Under denna tid är hon tydligt aggressiv och angriper nästan alla inkräktare, inklusive fadern och människor. Efter tre till nio månader får ungdjuren inte längre di. Åtminstone fram till hösten men oftast i 18 till 24 månader förblir ungdjuret hos modern.[2] Könsmogna blir de efter tre till sex år men för hannar tar det oftast 10 till 11 år att växa till full storlek. I naturen blir de oftast 20 till 30 år gamla och i fångenskap ibland upp till 50 år.[2]

 

Av xenia alpkut - 11 augusti 2016 13:30

 


Föda Björnar är allätare, med undantag för jättepandan som nästan uteslutande lever av bambu och isbjörnen som huvudsakligen är köttätare. Frukter, bär och andra växtdelar utgör en stor del av deras föda, speciellt under hösten. De äter större däggdjur, i huvudsak hjortdjur och ibland även boskapsdjur. Dessutom kan de äta insekter, larver och små ryggradsdjur som fiskar och gnagare.[2] Den födosöker främst med hjälp av luktsinnet.[6]

Fortplantning


Björnhonor blir dräktiga med ett till fyra års mellanrum. Hos de arter som lever i tempererade till kalla regioner infaller födelsen under vintern, när honan ligger i ide. Hos malajbjörn (Helarctos malayanus) och andra arter i varma regioner sker födelsen oberoende av årstiden.[2] Parningen kan ligga flera månader tidigare och sedan utvecklas det befruktade ägget inte på några månader. Den egentliga dräktigheten är med 60 till 70 dagar förvånansvärt kort och sedan föds ett till fyra ungdjur men oftast två.[2] I gruppen däggdjur är björnar de djur som har den största viktskillnaden mellan honan och kullen. Ungarna väger vid födelsen bara 90 (jättepanda) till 680 gram (brunbjörn),[2] vilket motsvarar 0,13 respektive cirka 1 procent av honans vikt.[7]


Efter födseln är det uteslutande honan som tar hand om ungdjuren. Under denna tid är hon tydligt aggressiv och angriper nästan alla inkräktare, inklusive fadern och människor. Efter tre till nio månader får ungdjuren inte längre di. Åtminstone fram till hösten men oftast i 18 till 24 månader förblir ungdjuret hos modern.[2] Könsmogna blir de efter tre till sex år men för hannar tar det oftast 10 till 11 år att växa till full storlek. I naturen blir de oftast 20 till 30 år gamla och i fångenskap ibland upp till 50 år.[2]

https://sv.wikipedia.org/wiki/Björnar

Av xenia alpkut - 11 augusti 2016 11:00

Nya vecka och ny krönika av professor Stig Bengmark. I dag fördjupar han sig i gluten och förklarar bland annat varför gluten är så dåligt för vår tarmflora och att dess enda värde är att den får degen att resa sig snabbt. En högst läsvärd text som poängterar att alla bör undvika gluten, även vi som inte är glutenintolleranta.

Gluten är starkt inflammationsframkallande

Västerländska matvanor har genom åren faktiskt blivit ganska förvridna. En lämplig mängd protein att inta per dag är 40-70 gram – men, de flesta svenskar intar uppåt 4-5 gånger så mycket. Proteiner är inte att leka med, och för stort intag av fel sorts protein kan och har ofta starkt negativa effekter för vår hälsa. Till dessa hör kasein, som är det dominerande proteinet i mjölk, och gluten, som finns i sädesslagen råg, korn och vete.

För ett par veckor sedan skrev jag om bröd och hälsa och påpekade då bland annat att bröd i själva verket är ganska torftig mat – oftast bara ”tomma kalorier” – och att vissa brödsorter till och med har högre GI än rent socker. Detta gäller även för glutenfritt bröd som i många fall är ren skräpmat, tillverkat av potatis- och majsmjöl.

Bröd innehåller i regel på tok för litet växtfiber och dessutom alldeles för mycket gluten – mängden gluten i bröd har nästan tjugodubblats sedan man började baka bröd. Det är ingen bagatell, bröd är starkt inflammationsframkallande och synnerligen negativt för hälsan – inte bara för glutenintoleranta, utan för oss alla. Gluten driver inte bara upp inflammationen i kroppen – det motverkar också förnyelsen av den nyttiga tarmfloran. I kroppen har gluten samma effekter som det starka bakteriegiftet endotoxin – 100 µg/ml gluten ger samma inflammationsframkallande effekt som 10 ng/ml endotoxin (LPS) – en av kroppens mest dominerande faktorer bakom kronisk inflammation och sjukdom.


Redan för 70 år sedan visade man i klassiska experiment att tarmens nyttiga bakterier inte ville växa då de utsattes för kasein och gluten (se bild nedan).

http://foodpharmacy.se/2014/12/allagorkloktiattuteslutagluten/

Av xenia alpkut - 11 augusti 2016 10:29

Presentation


HEJ

Välkommen till Xenia Alpkut´s blogg Min Blogg handlar om allt möjligt som är intressant och bra att veta! Det står dessutom jättemycket fakta och nöje :)

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31
<<< Augusti 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Blogkeen
Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Bloglovin'

Gästbok

alla

nytt

    

MUSIK

KENT

En plats i solen

 

 

 

 

 

Solen

 

 

 

Solen är en stjärna av en relativt vanlig typ som befinner sig i centrum av vårt solsystem och som bildades för ungefär 4,6 miljarder år sedan när ett moln av gas och stoft i Vintergatan drogs samman.[9] Solsystemets åtta planeter, varav en är jorden (Tellus), samt fem dvärgplaneter, rör sig i elliptiska omloppsbanor runt solen. Solens utstrålande energi i form av ljus och värme som når jorden är en förutsättning för allt biologiskt liv på planeten jorden och den globala jämvikt som råder sedan miljarder år tillbaka i vädersystem och havsströmmar. Solen är en medelstor stjärna. I astronomiska sammanhang används ibland symbolen för den.

 

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se