Alla inlägg den 22 november 2016

Av xenia alpkut - 22 november 2016 19:00

 

 

Arne Christer Fuglesang, född 18 mars 1957 i Nacka, Stockholms län, är docent i partikelfysik, och den första svenska rymdfararen. Han är också författare till några barnböcker.

Christer Fuglesang är Sveriges förste och hittills ende astronaut. Han blev uttagen i ESA-grupp 2 15 maj 1992 tillsammans med fem andra europeiska astronautkandidater. Klockan 20.47 den 9 december 2006 lokal tid (02.47 den 10 december svensk tid) blev Fuglesang den förste svensken i rymden, efter en lyckad start från Cape Canaveral i Florida. Uppskjutningen uppges ha gått enligt planerna och skedde i bra väderförhållanden. Sex minuter efter start var Discovery uppe i hastigheten 27 000 kilometer i timmen. Efter ytterligare några minuter hade rymdfärjan lagt sig i omloppsbana runt jorden, vilket innebar att Fuglesang för första gången fick befinna sig i frifall motsvarande äkta tyngdlöshet.

2009 deltog Christer Fuglesang i en andra rymdfärjeuppskjutning[1].

Asteroiden 11256 Fuglesang är namngiven efter Christer Fuglesang.


Karriär


Christer Fuglesang påbörjade sina studier i Teknisk fysik vid Kungliga tekniska högskolan 1975 och blev civilingenjör 1981. Han genomgick forskarutbildning i experimentell partikelfysik vid Stockholms universitet, disputerade 1987 och blev docent 1991. 1989 blev han Senior Fellow vid Cern. Sedan 1999 är han hedersdoktor vid Umeå universitet och har fått samma utnämning av University of Nova Gorica i Slovenien. Han utsågs till affilierad professor vid KTH 2006 och tilldelades Ingenjörsvetenskapsakademiens guldmedalj 2007. Han invaldes 23 mars 2009 som utländsk ledamot av svenska Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien. Christer Fuglesang arbetade efter rymdresorna vid ESA i Noordwijk, Nederländerna.[2] År 2012 emottog Christer Fuglesang Kungliga Tekniska Högskolans utmärkelse som Årets Alumn 2012. Sedan 2013 arbetar han åter i Sverige vid KTH och åt Rymdstyrelsen.[3] Den 5 oktober 2016 valdes Christer Fuglesang in som svensk ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien.[4]

Fuglesang har varit verksam vid Cern i flera år. Där bidrog han aktivt till studierna av materiens minsta partiklar, bland annat genom att vara ansvarig för en detektor. Med sig på sina andra rymdresa hade han en handhållen partikeldetektor för mätning av kosmisk strålning (”particle flux demonstrator”), konstruerad av KTH-forskare (bland andra Mark Pearce).

Rymdflygningskarriär[redigera | redigera wikitext]

Fuglesang var 1990 en av cirka 6 000 sökande till tjänsterna som europeisk astronaut. Av dessa tävlade 294 i den svenska deluttagningen, som gjordes av en svensk urvalkommitté under ledning av Dag Linnarsson vid Karolinska institutet. Efter en lång uttagningsprocess identifierades fem svenska kandidater, som presenterades för pressen den 24 april 1991 av industriminister Rune Molin. Dessa fem svenskar gick sedan vidare till en europeisk uttagning. Den 15 maj 1992 meddelar ESA att sex européer från Belgien, Frankrike, Italien, Tyskland och Sverige (Christer Fuglesang) uttagits till den europeiska astronautkåren. Fuglesang fick sin grundutbildning till astronaut på European Astronaut Centre i Köln, Tyskland.[5]

Euromir 95

I augusti 1993 var Fuglesang en av två ESA-astronauter som valdes ut för att träna inför uppdraget Euromir 95 det kommande året. Specialiserad träning inför det specifika uppdraget som kosmonaut fick han i Stjärnstaden utanför Moskva. I mars 1995 bestämdes det att Fuglesang skulle bli backup till sin ESA-kollega Thomas Reiter som fick ingå i primärbesättning. Hans första rymdfärdsuppdrag blev att arbeta som Crew Interface Coordinator vid markstationen i Kaliningrad under det halvårslånga uppdraget för att stödja besättning på rymdstationen Mir. Mest skulle han vara ett stöd till Thomas Reiter men även en länk mellan Mir och Payloads Operations Control Centre i Oberpfaffenhofen, Tyskland.


https://sv.wikipedia.org/wiki/Christer_Fuglesang



ANNONS
Av xenia alpkut - 22 november 2016 18:00

 

En rymdfarare, även astronaut (amerikansk rymdfarare), kosmonaut (rysk rymdfarare) eller taikonaut (kinesisk rymdfarare), är en människa som färdas i rymden utanför jordens atmosfär. Rymdfarare är genom bemannade rymdfärdsprogram utbildade till att föra befäl, flyga eller vara besättningsmedlemmar på rymdfarkoster.

Fram till 2003 utbildades rymdfarare enbart av stater, antingen i militären eller genom civila rymdorganisationer. Arbetsuppgifterna i rymden är bland annat forskning och tekniskt underhåll av infrastrukturen i rymden. Under 2000-talet har de flesta bemannade rymdfärder gått till den Internationella rymdstationen (ISS), där en viktig uppgift varit ihopmonteringen av rymdstationens delar.

År 2004 blev Mike Melvill den första personen att flyga upp i rymden i ett helt privatfinansierat projekt, SpaceShipOne.[1] Farkosten nådde en höjd av 100 kilometer, den av NASA, USA:s flygvapen och Fédération Aéronautique Internationale definierade gränsen för var rymden börjar.

Definition

Kriterierna för vad som räknas som bemannade rymdfärder varierar. Fédération Aéronautique Internationale (FAI) räknar endast flygningar som överstiger en höjd av 100 kilometer. I USA får alla rymdfarare som når en höjd av minst 80 kilometer en speciell utmärkelse, The Astronaut Badge.[2]

Totalt 489 människor från 38 länder har nått en höjd på 100 kilometer eller mer. 486 har nått Low Earth Orbit, det kommunikationssatellitsystem som kretsar kring jorden och som huvudsakligen används för mobiltelefonkommunikation.[3][4] 24 människor har rest längre bort, antingen till månbanan eller till månens yta; tre av dessa 24 har gjort det två gånger: James "Jim" Lovell, John W. Young och Eugene Cernan.[5]


Enligt USA:s kriterier har 496 människor nått rymden (över 80 kilometers höjd). Av åtta piloter på North American X-15 som nådde 80 kilometers höjd nådde sju över 80 kilometer men under 100 kilometer.[6] Astronauter har tillbringat över 30 400 dagar (totalt mer än 83 år) i rymden, inkluderande över 100 dagars rymdpromenader.[6][7] Rymdfararen Sergej Krikaljov har tillbringat mest tid i rymden, 803 dagar, 9 timmar och 39 minuter, eller två år och två månader.[8][9] Peggy A. Whitson är den kvinna som har tillbringat mest tid i rymden, nämligen 377 dagar.[10]


https://sv.wikipedia.org/wiki/Rymdfarare

ANNONS
Av xenia alpkut - 22 november 2016 15:04

jag tycker om Fakta. och nöje :) 

 

Av xenia alpkut - 22 november 2016 13:00

 

Rymden (eller ibland världsrymden) är de relativt tomma områdena i universum som finns utanför himlakropparnas atmosfärer. Begreppet används ibland med den alternativa betydelsen universum.

Det finns ingen klar gräns mellan jordens atmosfär och rymden eftersom atmosfärens densitet minskar gradvis ju längre man kommer från jorden. Emellertid har Fédération Aéronautique Internationale tagit fram den så kallade Karmanlinjen, som ligger på en altitud av 100 kilometer över havsytan, som en arbetsdefinition för att skilja mellan rymd- och luftfart. Denna definition används eftersom på altituder över cirka 100 kilometer, beräknade Theodore von Kármán, måste en farkost färdas snabbare än jordens omloppshastighet för att kunna få tillräcklig lyftkraft från atmosfären. I USA har man bestämt att personer som färdas på en altitud över 80 kilometer betraktas som astronauter. Vid återinträde i atmosfären brukar 120 kilometer vara den gräns då man börjar märka av luftmotståndet, detta beror dock mycket på farkostens ballistiska koefficient.

I motsats till vad många tror är rymden inte helt tom (det vill säga inte ett perfekt vakuum), utan innehåller nästan överallt en tunn gas, huvudsakligen i plasmatillstånd, såväl som elektromagnetisk strålning. Förhållandena i rymdplasmat benämnes ofta rymdväder. Hypotetiskt (eller troligen) innehåller rymden även stora mängder mörk materia och mörk energi.



https://sv.wikipedia.org/wiki/Rymden

Av xenia alpkut - 22 november 2016 12:00

.Allmänt

Höftledsartros innebär att man får smärtor från ljumskregionen när man rör sig och försämrad funktion. Samtidigt förändras och förtunnas brosket i leden. Brosk är en typ av vävnad som gör att skelettets ben kan glida mot varandra. Det ger stadga och fördelar belastningen jämt i leden. Artros utvecklas långsamt. I slutstadiet kan brosket i leden helt ha försvunnit så att benändarna skaver direkt mot varandra. Smärtor och nedsatt funktion gör att man ofta behöver opereras med en ledprotes. Det är vanligt att få artros i båda höfterna, men besvären brukar inte komma samtidigt.

Höftledsartros är en av de vanligaste ledsjukdomarna. Orsaken är inte helt klarlagd. Mycket talar för att det vid höftartros finns medfödda förändringar i leden. Risken att få artros ökar också om man har någon nära släkting som har höftledsartros, men också om höften belastas mycket, till exempel för att man är överviktig, har dålig arbetsställning, lyfter mycket tungt eller idrottar intensivt.

Man kan delvis själv påverka hur artrosen utvecklas och hur man mår genom att till exempel informera sig om sin sjukdom, träna muskler och rörlighet, tänka på att avlasta höftleden, kanske minska sin vikt och röra sig rätt. En del av alla personer som får höftledsartros behöver så småningom opereras.


Behandling

Om man har en lättare form av artros kan man lindra smärtan med fysioterapi och ibland med tillägg av läkemedel. Leden kan också avlastas genom att gå med krycka eller käpp, som man håller på motsatt sida till där man har ont. När man får ont finns det en risk att man tar ut mindre rörelser i höftleden. Det leder till att rörligheten minskar och att man blir stelare. Samtidigt får man ont vid mindre och mindre rörelser. Därför är det viktigt att försöka behålla rörligheten i höftleden, även om det gör ont att träna rörlighet. Är besvären svåra kan man behöva opereras. Höftleden tas då bort och ersätts med en konstgjord led, en så kallad protes.

När ska man söka vård?

Om man har ont och misstänker att det beror på höftledsartros kan man kontakta en fysioterapeut på sin vårdcentral.


Du kan alltid ringa och få sjukvårdsrådgivning på telefonnummer 1177.

Vad är höftledsartros?

Vanlig ledsjukdom

Artros är en av de vanligaste ledsjukdomarna och förekommer oftast i knäleder, höftleder, fingerleder och i ryggens småleder. Det är ungefär lika många kvinnor och män som får sjukdomen. Det är mindre vanligt att få artros om man är yngre än 45 år.

Ledbrosk tunnas ut och försvinner


Artros är en sjukdom som utvecklas långsamt under flera år. Ledytorna i höftleden är täckta av ledbrosk, som ger stadga och fungerar som glidyta i leden. Ett friskt ledbrosk har en fast och elastisk konsistens. I brosket pågår hela tiden uppbyggnad och nedbrytning av broskets byggstenar i en väl avvägd balans. Vid artros rubbas balansen och nedbrytningen går fortare än uppbyggnaden, vilket gör att brosket blir tunnare och skörare. Ledytan blir uppluckrad, sprickor uppstår i brosket och det blir mer friktion mellan ledytorna. Ibland knäpper det och känns som leden hakar upp sig. Vid svår artros kan brosket nästan helt försvinna och benytorna i leden skava direkt emot varandra. Även skelettet intill ledbrosket kan påverkas och förändras.

http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Hoftledsartros/

Av xenia alpkut - 22 november 2016 11:30

http://www.1177.se/Stockholm/Tema/Barn-och-foraldrar/Barn-i-varden/Undersokningar/Allergiutredning/


Allmänt

Om man tror att man är allergisk, men inte vet mot vad, kan man genomgå en allergiutredning på en vårdcentral eller barnläkarmottagning. Det viktigaste i utredningen är samtalet med läkaren, där man berättar om vilka besvär man har, när man får besvär och var i kroppen de känns eller syns.

Det är viktigt att berätta om man har andra sjukdomar utöver sina allergiska besvär, som till exempel eksem och astma. Om nära släktingar har allergi, eksem eller astma är det bra att tala om det också.

Om ett barn ska utredas kan en förälder följa med på undersökningen. Det bästa är om barnet själv får berätta och svara på läkarens frågor, men föräldern kan hjälpa till om det behövs.

Oftast ger en utförlig berättelse så mycket fakta att man inte behöver genomgå någon undersökning. Om man har en allergi kan man ofta få medicin och starta behandlingen efter ett första besök hos en läkare. Ibland kan man också behöva genomgå någon eller några undersökningar för att få veta vad man är allergisk mot.

Förberedelser

Om man använder någon allergimedicin kan man behöva göra uppehåll i behandlingen före en allergiundersökning. Hur långt upphållet ska vara beror på vilken medicin man använder, därför bör man rådgöra med en läkare.

Hur går undersökningen till?

De vanligaste allergiundersökningarna är pricktest, blodprov och så kallad födoämnesprovokation.

Ett pricktest innebär att den allergiska reaktionen i huden testas. En lösning av det misstänkta allergiframkallande ämnet droppas på underarmen och en sjuksköterska rispar sedan ytligt med en nål i huden. Undersökningen gör inte särskilt ont och tar inte mer än några minuter. Om det blir svullet, rött och börjar klia där en lösning har droppats på huden är man antagligen allergisk. Reaktionen går att se efter ungefär femton minuter. En reaktion på pricktesten kan förekomma trots att individen inte reagerar kliniskt med symtom på allergenet i fråga.

Ett blodprov visar om det finns ett ökat antal så kallade allergiantikroppar i blodet som sätter i gång den allergiska reaktionen. Det tar ett par veckor innan man får svar på provet.


Ett lapptest som sitter på ryggen.

Man kan också få genomgå en så kallad födoämnesprovokation, som är ett sätt att ta reda på om man är allergisk mot någon viss typ av mat. Då får man först äta mycket små doser av det livsmedel som misstänks orsaka besvär. Om man inte reagerar ökas sedan dosen gradvis. Det brukar ta drygt en halv dag att genomgå en provokation.


Ibland görs ett så kallat lapptest. Då läggs en liten mängd av det ämne som misstänks framkalla allergi på huden och täcks med tejp. Om man får en rodnad på huden kan det tyda på att man är allergisk mot ämnet

Av xenia alpkut - 22 november 2016 10:15


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23960539.ab


En kraftig jordbävning utlöstes utanför Fukushima i nordöstra Japan och orsakade flera tsunamivågor, men inga större skador.

Skalvets magnitud uppmättes till 7,4.

Invånare längs östkusten uppmanades att evakuera och fly upp på högre höjder.


Jordbävningen hade sitt epicentrum 61 kilometer sydöst om Namie i Fukushima – där kärnkraftverket havererade vid jordbävningskatastrofen 2011. Den utlöstes på drygt tio kilometers djup 05.59 på tisdagsmorgonen lokal tid, runt 22 på måndagen svensk tid.

I sju timmar varnades landets invånare för att tsunamivågor var på väg mot östkusten.

Kändes ända till Tokyo

Preliminärt uppmättes skalvets magnitud till 7,3 av Japans meteorologiska institut, JMA. Styrkan justerades senare ned till 6,9 men fastställdes slutligen till 7,4.

Kraftfulla skakningar ska ha känts i Fukushima och även på andra håll, bland annat i huvudstaden Tokyo.

Som en följd av jordbävningen utfärdades en tsunamivarning för Fukishima-prefekturen. Varningen gällde även regionerna Aomori, Iwate, Miyagi, Ibaraki och Chiba.

Myndigheterna uppmanade invånarna att omedelbart lämna kusten och sätta sig i säkerhet på högre höjder.


Över en meter höga vågor

Tsunamivågor rusade in mot kusten, rapporterade den japanska tv-kanalen NHK, som någon timme efter jordbävningen meddelade att en första våg hade siktats ute till havs.

Vågorna beräknades kunna bli upp till tre meter höga.

En kraftig våg slog in mot Fukushimas kust 07.07 lokal tid, enligt NHK. Staden Soma nåddes av en våg som mätte 90 centimeter, medan hamnen i Onahama söder om staden Iwaki nåddes av en våg på 60 centimeter. I Sendai dundrade en våg på 140 centimeter in. Det är den största vågen sedan 2011, enligt The Japan Times.

Skador på byggnader har förekommit i bland annat Iwaki där en brand bröt ut i en kemifabrik. Branden var släckt efter 40 minuter.

Hittills har tre personer rapporterats skadade.

Var ett efterskalv efter fem år

Jordskalvet ska ha varit ett slags efterskalv till det 9,0-skalv som orsakade Fukushima-katastrofen 2011. Då drog 40 meter höga vågor in över Japans kust och en kärnkraftsreaktor havererade.

Måndagens jordbävning märktes av vid kärnkraftverket Fukushima II. Kylsystemet upphörde att fungera, enligt NHK. Men Tokyo Electric Power Company uppgav att det befintliga vattnet kring reaktorkärnan var tillräckligt kallt för att det inte skulle utgöra någon fara.

Systemet startades om och fungerade igen efter 90 minuters avbrott.

 

Seismologen inte orolig

Reynir Bödvarsson, seismolog vid Uppsala universitet, var inte särskilt orolig för följderna.

– Det blir inga farliga tsunamivågor. Jordbävningen är alldeles för liten. Det blir inte alls som 2011, sa han tidigare.

Enligt honom räcker de skyddsmurar som finns längs kusterna för att minska slagkraften hos vågorna och göra dem ofarliga.

– För den här jordbävningen tror jag inte att det är något problem. Den har tusen gånger mindre energi än den 2011 och skedde ganska långt ute till havs. Förmodligen kommer inte detta ha allvarliga konsekvenser.


Japanska meteorologer varnar nu för att skalvet kan komma att följas av nya skalv de kommande dagarna. Det rapporterar AP.

Presentation


HEJ

Välkommen till Xenia Alpkut´s blogg Min Blogg handlar om allt möjligt som är intressant och bra att veta! Det står dessutom jättemycket fakta och nöje :)

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30
<<< November 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Blogkeen
Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Bloglovin'

Gästbok

alla

nytt

    

MUSIK

KENT

En plats i solen

 

 

 

 

 

Solen

 

 

 

Solen är en stjärna av en relativt vanlig typ som befinner sig i centrum av vårt solsystem och som bildades för ungefär 4,6 miljarder år sedan när ett moln av gas och stoft i Vintergatan drogs samman.[9] Solsystemets åtta planeter, varav en är jorden (Tellus), samt fem dvärgplaneter, rör sig i elliptiska omloppsbanor runt solen. Solens utstrålande energi i form av ljus och värme som når jorden är en förutsättning för allt biologiskt liv på planeten jorden och den globala jämvikt som råder sedan miljarder år tillbaka i vädersystem och havsströmmar. Solen är en medelstor stjärna. I astronomiska sammanhang används ibland symbolen för den.

 

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se