Inlägg publicerade under kategorin Djur

Av xenia alpkut - 12 juni 2017 10:37

 


Panda eller jättepanda (Ailuropoda melanoleuca) är den enda arten i släktet Ailuropoda som i sin tur tillhör familjen björnar. Tidigare har pandan kategoriserats som halvbjörn, men molekylärgenetiska studier visar att den är en björn.[2] Pandan har svartvit tät päls och väger som vuxen 70–150 kg. Till skillnad från andra björnar är jättepandan en utpräglad växtätare, som främst äter bambu. Idag förekommer den vilt bara i Kina men tidigare fanns björnen även i andra delar av östra Asien.

Jättepandan är känd som symbol för Världsnaturfonden och var en av fem maskotar för de olympiska sommarspelen 2008 i Peking. Gåvor i form av pandabjörnar till zoologiska trädgårdar har använts som ett sätt förFolkrepubliken Kina att förbättra sina relationer med stater i Västvärlden.

I

Utseende och anatomi


Pandan blir mellan 1,5 och 1,7 meter lång och väger som fullvuxen mellan 70 och 150 kilogram. Mankhöjden ligger vid 75 centimeter och hanen blir 10 till 20 procent större än honan.[3]

Djurets päls är vit med svarta områden. Pandan har svarta ben och armar och svarta ringar runt ögonen samt svarta öron. Även svansspetsen är ibland svart. Svansen är med en längd av 10 till 15 centimeter den näst längsta hos någon art i familjen björnar; endast för läppbjörnen finns rapporter om individer med längre svans.[3] Pälsen är väldigt tjock. Pandans färger smälter bra in i mosaiken av ljus och skugga i den naturliga miljön av bambusnår och lövtäckta grenar som arten lever i. Anledningen till pälsfärgen är dock inte helt utredd. Även om det kan tyckas att pandans färg är uppseendeväckande och lätt att lägga märke till är det inte så i det vilda där pandans färger fungerar som kamouflage. Utöver detta förklaras färgen med reglering av kroppstemperaturen eller som varningsmönster för fiender.

Pandans tassar är speciella. De har fem "tår", men handlovsbenet är förstorat, så att de nästan bildar en sjätte tå. Den fungerar som en tumme när pandan greppar sin mat. Pandans skallben och tänder har ett karaktäristiskt utseende för växtätare. Pandan har små framtänder och korta hörntänder. Kindtänderna är breda och malande. Av de främre kindtänderna (premolarer) återstår endast två, som liksom de andra kindtänderna (molarer) är breda. Totalt har björnen 42 tänder. Genom evolutionen har tandkaraktären hos pandan förlorat likheterna med övriga rovdjurs och påminner mer om människans eller svinets tänder.

Pandan är på många sätt anpassad till sin vegetariska diet, men tarmkanalen ser fortfarande ut som hos övriga rovdjur. Som anpassning till födan är även pandans matstrupe invändigt täckt med hornämne för att skydda mot bambuns vassa fibrer. Magsäcken har tjockare väggar och liknar på så sätt fåglarnas magsäck. Dessutom har djuret starka käkmuskler som sträcker sig från huvudets övre del till käken, varför huvudet har den karaktäristiska runda formen.[4]

Hanarnas penis är ungefär tre centimeter lång.[5]




https://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4ttepanda

ANNONS
Av xenia alpkut - 12 juni 2017 10:27

 



Hermelinen är ett mårddjur som finns över hela norra halvklotet. På sommaren är pälsen ljusbrun över ryggen och gulvit på magen, medan den på vintern är helvit. På svansen sitter dock alltid en karaktäristisk svart hårborste. Hermelinen är väldigt nyfiken och i Sverige kan den påträffas i öppen terräng som i fjällen. Vid möte med människor skuttar den blixtsnabbt omkring i omgivningen och kikar undrande fram bakom stenar och från hålor, kanske i hopp om något att äta. Hermelinen är ett rovdjur som äter det mesta som den kan roffa åt sig, däribland smågnagare, harungar, fåglar och fågelägg. Den förväxlas ofta med vesslan, ett annat mårddjur som ofta lever i samma områden. Det enklaste sättet att skilja de två djuren åt är att det bara är hermelinen som har den svarta hårborsten på svansen.


http://www.varldenshaftigaste.se/topplistor/varldens-7-sotaste-djur/

ANNONS
Av xenia alpkut - 25 maj 2017 11:29

 

 

Påfågel (Pavo cristatus) är en fågel i familjen fasanfåglar.[2] Det är den mest spridda av de två arterna inom släktet påfåglar och den är en populär parkfågel runt om i världen då den utmärker sig genom sina vackra färger och spektakulära förlängda stjärttäckare.[3][4]


Utseende

Påfågeln hör till de största arter bland hönsfåglarna och den är kraftigt byggd. Till skillnad från hos grön påfågel, är hönorna och tupparna mycket olika varandra. Hanen blir mellan 1,1 och 1,25 meter lång och har utöver detta förlängda stjärttäckare som blir 1,2 till 1,3 meter långa. Honan är något mindre och blir cirka 95 cm lång och saknar förlängda stjärttäckare. Av världens alla fåglar är påfågelhanen den som har de längsta stjärttäckarna.[5]

Den har för sin storlek ett mycket litet huvud som saknar fjädrar på sidorna. Den har inte någon kam utan istället ett antal förlängda fjädrar som sticker upp från huvudet. Vingarna är korta och rundade, med sjätte handpennan längst. Stjärten är platt och består av 18 pennor. Hanen får sin adulta dräkt under det tredje levnadsåret.

Den adulta hanens huvud, hals och frambröst är purpurblå med guldgrön glans. Ryggen är guldgrön och metallglänsande, och bröstet samt magen är svartaktiga och skimrar i grönt. Hanens förlängda övre stjärttäckare, som är mycket längre än stjärtfjädrarna, är försedda med lysande, trefärgade fläckar som ser ut som ögon. Stjärten kan resas upp med starka muskler och bredas ut som en solfjäder. Den stora solfjädern fungerar som ett ornament, det vill säga ett fysiskt attribut som är en belastning men som signalerar för det andra könet om individens hälsa och kondition och därmed indirekt om dess genetiska kvalitet. Hanen har även sporre på sina klor.

Honan är till största delen brungrå. Skuldror och vingar är delvis spräckliga i svart och grått. Hals och bröst är gröna och det senare har vita fjäderspetsar. Stjärttäckarna saknar ögonfläckar.


 

 https://sv.wikipedia.org/wiki/P%C3%A5f%C3%A5gel



Av xenia alpkut - 11 maj 2017 13:23


 

   

Lejon (Panthera leo) är ett kattdjur av släktet Panthera och världens näst största kattdjur, bara tigern är större. Lejonen lever i motsats till andra kattdjur i flockar. Två av artens viktigaste kännetecken är hanarnas man och dess rytande vilket är unikt bland kattdjuren. Lejon förekommer idag i Afrika och i den indiska delstaten Gujarat.


Utseende och anatomi

Lejonet är det näst största djuret i familjen kattdjur efter tigern som är större, och det största landlevande rovdjuret i Afrika. Den vuxna lejonhanens kroppslängd mäter 170–250 cm och de har en mankhöjd upp till 123 cm. Lejonhonan är mindre, med en kroppslängd som mäter mellan 140–175 cm och en mankhöjd som är minst 91 cm. Svansen är mellan 90–105 cm för hanar och något kortare för honor.[4][5] Vikten för vuxna hannar varierar mellan 181–227 kg och för honor mellan 113–152 kg.[4][6][7] Den största kända vilda individen vägde 318 kg.[8] De största lejonen lever i södra Afrika och de minsta i Asien.

Vuxna hannar i fångenskap kan, tack vare bra skötsel, väga upp till 350 kg. Den tyngsta registrerade lejonhanen var Simba, som levde i England på Colchester Zoo och som juli 1970 vägde cirka 60 stone (ungefär 380 kg),[9] alternativt 375 kg (826 pund). Simba föddes 1959 i Dublin Zoo.[10]

Lejonet har kort päls som varierar på ovansidan mellan sandfärgad, silvergrå, gulröd och mörkbrun. Undersidan och benens insida är alltid ljusare. En svart tofs vid svansens slut och svarta fläckar på öronens baksida finns hos båda kön.[11]

Hannar har dessutom en man som är mörkbrun eller svart, ljusbrun eller rödbrun. Manen räcker från kinderna över skuldran och går ibland till bröstet eller buken. Manens form och färg skiljer sig inte bara mellan olika individer utan även mellan olika livsperioder hos samma individ. En lång och mörk man är ett tecken på ett livskraftigt djur. Studier har visat att honor föredrar hanar med lång och mörk man.[12] Andra studier har visat att manen även fungerar värmande i kyligare områden. Dessutom skyddar manen mot slag och bett när hannarna strider.[11] Unga hannar saknar man som först är fullt utvecklad efter cirka fyra år men även här finns stora differenser mellan olika individer.[11]

Nyfödda ungar liknar med sina mörka rosettformiga fläckar, som ibland bildar strimmor, leoparder men dessa bleknar under första levnadsåret.[11] Bara i enstaka fall har även vuxna djur fläckar, men dessa är ganska otydliga och hittas främst på buken.[13] Ibland förekommer berättelser om melanism hos lejon, alltså mörka individer, men hittills finns inga bevis för dessa skildringar.[13]


Liksom hos tigrar finns ibland lejon som har vit päls. Dessa är inte albinodjur, utan leucistiska djur med en störning i den gen som styr pälsfärgen. Arten producerar melanin, men det lagras inte korrekt i huden. Ögonfärgen är inte påverkad, och djuren har normal syn.[14] I naturreservatet Timbavati i Sydafrika föddes tre vita lejon 1975.[11]

 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lejon

Av xenia alpkut - 11 maj 2017 10:44

 

Grodor är ett samlingsnamn för vissa arter i ordningen stjärtlösa groddjur. De bildar dock ingen enhetlig taxonomisk grupp och har inte nödvändigtvis ett närmare släktskap med varandra än med andra arter inom ordningen. De skiljer sig från paddorna främst genom att huden är slätare och fuktigare och att de hoppar fram snarare än kryper som paddorna gör. Arterna förekommer i tropiska och tempererade regioner över hela världen. Europeiska arter hotas främst av att deras våtmarker fylls igen eller på grund av trafikleder som ligger mellan deras olika reproduktions- och levnadsområden.


Kännetecken

Storleken varierar väldigt mycket, från en centimeter upp till över 30 centimeter för goliatgrodan. De har långa bakre extremiteter som ger dem möjlighet att utföra långa hopp. Huden är slätare och fuktigare än hos paddor. Dessutom har grodor inte stora, knölformiga parotidkörtlar bakom ögonen som paddorna. Pupillerna har en oval form. Vanligen finns väl utvecklad simhud mellan tårna på de bakre extremiteterna.

Som alla stjärtlösa groddjur saknar vuxna grodor svans; ynglen är däremot svansförsedda, men svansen försvinner gradvis medan de utvecklas till vuxna individer.

Sinnesorgan[

Grodor saknar ytteröron, utan trumhinnan mynnar direkt på huden och är tydligt synlig hos de flesta grodor (till skillnad från paddorna, som har otydligare trumhinna). Hörseln är dock god, och påminner i omfattningen om människans. Högfrekventa ljud (över 1000 Hertz) uppfattas direkt via trumhinnan, medan ljud av lägre tonhöjd når innerörat via benstommen. Till skillnad från svansförsedda groddjur har grodorna stämband, och de kommunicerar ofta med varandra med lockrop, varningsrop och andra sorters läten. Hannarna har vanligen vid de undre käkvinklarna hudpåsar som kan blåsas upp. Dessa används för att öka lätens resonans.[1]



https://sv.wikipedia.org/wiki/Grodor

Av xenia alpkut - 10 maj 2017 17:22

 



En hund som är drabbad av Cushings sjukdom, eller hyperadrenokorticism, har onormalt höga nivåer av stresshormonet kortisol.

Kortisol produceras av binjurarna och hormonet har en livsviktig funktion i kroppen, då det bland annat ingår i regleringen av blodsocker och salter. För mycket eller för lite kortisol kan medföra allvarlig sjukdom. Nivån av kortisol styrs av ett annat hormon, ACTH, som produceras i hypofysen i hjärnan.

Vid Cushings sjukdom, även kallat Cushings syndrom, ökar produktionen av kortisol, oftast till följd av en tumör. Om tumören finns i binjurarna orsakar den primär Cushing, och om den sitter i hypofysen, så att ACTH-produktionen stiger, kallas detta sekundär Cushing. Sekundär Cushing är vanligare än primär.

Cushings sjukdom är relativt ovanligt och uppträder oftast hos medelålders och äldre hundar.

En annan, inte alltför ovanlig, orsak till Cushing är behandling med kortisolliknande läkemedel (som t ex Prednisolon), s k iatrogen Cushing. Sådana läkemedel har en likartad effekt på kroppen som det kroppsegna kortisolet och påverkar flera av kroppens organ, som t ex hud, leder och immunsystem. De används ofta på grund av sin potenta antiinflammatoriska effekt.

Symtom

Symtomen vid Cushings sjukdom varierar mycket från hund till hund. Symtomen beror på mängden kortisol som finns i kroppen och hur länge nivåerna har varit för höga. Ofta ses ett eller flera av följande symtom:

  • Ökad törst och urinering
  • Muskelfattighet
  • En stor eller utspänd buk
  • Hudförändringar i form av tunn päls, mörkpigmentering och tunn, ömtålig hud
  • Övervikt
  • Slöhet
  • Ökad andningsfrekvens

Diagnos

Sjukdomshistoria i kombination med avvikelser i blodprov och urinprov kan väcka misstanke om Cushings sjukdom. För att bekräfta diagnosen utförs en kontroll av binjurarnas funktion, genom att en substans som påverkar binjurarna injiceras i ett blodkärl och därefter tas ett eller flera uppföljande blodprover, beroende på vilken metod och substans som används.

I enstaka fall är provresultaten svårtolkade. I dessa fall kan det bli nödvändigt att använda andra metoder för att påvisa en eventuell tumör i binjurarna eller hypofysen, som t ex ultraljudsundersökning eller scanning med CTeller MR.

Behandling

Det finns både medicinsk och kirurgisk behandling mot Cushings sjukdom. Den kirurgiska behandlingen går ut på att avlägsna den binjure som är tumöromvandlad, om det är fråga om primär Cushing. Denna behandling är komplicerad och inte helt riskfri, och används därför sällan.

Medicinsk behandling är vanligast. Medicinen påverkar inte själva tumören utan minskar produktionen av kortisol så att den hålls på en normal nivå. Dosen anpassas från hund till hund och kontrolleras med jämna mellanrum med hjälp av blodprov. Behandlingen ges dagligen livet ut.

Om hunden har drabbats av iatrogen Cushing går behandlingen ut på att om möjligt minska mängden tillförda läkemedel (oftast Prednisolon).

Prognos

Om sjukdomen inte behandlas ger den gradvis allt svårare symtom. Den medicinska behandlingen är mycket effektiv, och oftast ser en snabb förbättring av hundens symtom. Vid korrekt dosering kan hunden leva länge och ha en god livskvalitet.

Om tumören som orsakar symtomen är elakartad kan den sprida sig till andra organ och därigenom förkorta hundens liv.

Om symtomen är en följd av iatrogen Cushing är det vanligtvis den ursprungliga orsaken till kortisonbehandlingen som avgör hundens livskvalitet.



http://www.anicura.se/fakta-och-rad/hund/cushings-sjukdom-hos-hund/

Av xenia alpkut - 4 maj 2017 14:15

 



Snor eller nasalt mucus är det slem (mucus) som bildas av slemhinnorna i näsan. Slem bildas även av ackumulerad extracellulär vätska, vilken ökar i omfattning vid ett inflammationssvar. Under en dag kan det bildas upp emot ett par deciliter slem.

Slemmet transporteras bakåt i näsan och ned i svalget av cilieförande celler i slemhinnan. Luften som inandas innehåller en mängd damm och andra partiklar vilka delvis fastnar i snoret och därmed fungerar snoret som ett luftfilter som skonar lungorna. Detta syns tydligt då man vistas i förorenad luft då snoret får en gråsvart färg. Då nasofarynx är tillhåll för en mängd bakterier och virus är snoret en smittväg för fortplantning av infektioner såsom lunginflammation orsakad som komplikation av en rinit.

Färgen på slemmet beror på dess innehåll. Ju fler celler (vita blodkroppar) slemmet innehåller desto mer trögflytande och färgat (gult - grönt) är det. Vid infektioner ökar mängden celler i snoret. Snor kan normalt också innehålla mindre mängder blod, eftersom blodkärlen i näsans slemhinnor är ytliga och kan brista vid påfrestning. Om sekretet i näsan innehåller övervägande blod har en näsblödning uppstått.

Vid olika sjukdomar, exempelvis förkylning, kan slemhinnorna bli inflammerade och vätskefyllda (akut rinit), varvid mängden snor ökar markant. Den vanligtvis gulaktiga färgen beror på vita blodkroppar, med viss inblandning av röda sådana.


Mucofagi

Mucofagi är en medicinsk term för att konsumera snor (eller "spara"). Det är i allmänhet ett socialt oaccepterat beteende, som dock inte är helt ovanligt bland yngre barn.



https://sv.wikipedia.org/wiki/Snor

Presentation


HEJ

Välkommen till Xenia Alpkut´s blogg Min Blogg handlar om allt möjligt som är intressant och bra att veta! Det står dessutom jättemycket fakta och nöje :)

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11
12
13 14
15 16 17 18 19 20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Blogkeen
Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Bloglovin'

Gästbok

alla

nytt

    

MUSIK

KENT

En plats i solen

 

 

 

 

 

Solen

 

 

 

Solen är en stjärna av en relativt vanlig typ som befinner sig i centrum av vårt solsystem och som bildades för ungefär 4,6 miljarder år sedan när ett moln av gas och stoft i Vintergatan drogs samman.[9] Solsystemets åtta planeter, varav en är jorden (Tellus), samt fem dvärgplaneter, rör sig i elliptiska omloppsbanor runt solen. Solens utstrålande energi i form av ljus och värme som når jorden är en förutsättning för allt biologiskt liv på planeten jorden och den globala jämvikt som råder sedan miljarder år tillbaka i vädersystem och havsströmmar. Solen är en medelstor stjärna. I astronomiska sammanhang används ibland symbolen för den.

 

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se