Inlägg publicerade under kategorin Djur

Av xenia alpkut - 24 april 2017 18:23

 


 


Ugglefåglar (Strigiformes) är en ordning fåglar med ett mycket karaktäristiskt utseende, som skiljer sig från andra fågelarter.


Beskrivning

Ugglor livnär sig på rov och tar ofta sitt byte med överrumpling. De flesta ugglor är mest aktiva i gryning, skymning och på natten. De har oerhört bra syn och hörsel. Ögonen är placerade frontalt för stereoskopisk syn och många har ett platt ansikte. Vissa har örontofsar. En del av ugglans dun omvandlas till ett slags vitt mjöligt puder som täcker fjäderdräkten. Detta tillsammans med att deras handpennor har en sågtandad mjuk kant gör att ugglor kan flyga nästan ljudlöst och på det sättet överraska sina byten.


Ugglors hörsel

En uggla behöver inte använda synen för att jaga utan kan lokalisera ett byte genom det ljud som djuret ger upphov till genom sina rörelser. Ugglan använder sig av fasförskjutning och jämförande ljudstyrka för att lokalisera bytet. Ugglans öron sitter bakom de så kallade ögonkretsarna (som skapar ugglans typiska platta ansikte) och öronens öppningar, som sitter under fjäderdräkten, är hos vissa arter asymmetriskt placerade. Den högra hörselgångens mynning är uppåtriktad och den vänstra är nedåtriktad. Detta resulterar i att ugglan kan lokalisera ljudets riktning både i vertikalled, genom att jämföra ljudstyrka som når de båda öronen, och i horisontalled genom fasförskjutning eftersom ljudet når öronen vid olika tidpunkt.


Evolution och systematik

Ugglornas systematiska placering är omdiskuterad. Exempelvis kategoriseras ugglorna i Sibley-Ahlquists taxonomi, baserat på DNA-DNA-hybridisering, som närmre besläktade med nattskärror och övriga arter inom ordningen (Caprimulgiformes) än med de dagaktiva rovfåglarna i ordningen Falconiformes. Följden av detta är att inom Sibley-Ahlquists taxonomi placeras arterna inom Caprimulgiformes i ordningen Strigiformes, och ugglorna kategoriseras generellt som familjen Strigidae. Detta ifrågasätts dock på grundval av mer sentida forskning[1] och slutsatsen blir, än så länge, att släktskapen mellan Caprimulgiformes, ugglorna, falkfåglar ochhökartade rovfåglar inte är tillfredsställande utredda, vilket resulterar att de olika grupperna idag ofta behandlas som åtskilda ordningar.

De förekommer runt 220–225 arter av ugglefåglar som delas upp i två grupper, ofta behandlade som familjerna; ugglor (Strigidae) och tornugglor (Tytonidae). Det förekommer också helt utdöda grupper, baserade påfossila lämningar. Dessa grupper, som också ofta behandlas som familjer, skiljer sig markant från dagens ugglor då de är mindre specialiserade eller specialiserade på ett mycket annorlunda vis. Släktena Berruornis ochOgygoptynx från paleocen visar att ugglorna förekom som en åtskild utvecklingslinje redan för 60-58 miljoner år sedan, och förmodligen även 5 miljoner år tidigare vid det stora utdöendet av de ickeflygande dinosaurierna. Detta gör dem till en av de äldsta kända grupperna av landlevande fåglar som inte tillhör gruppen Galloanserae. De föreslagna "ugglorna" från kritaperioden som beskrivits tillhöra släktena Bradycneme och Heptasteornisär maniraptorer som inte tillhör gruppen Avialae.[2]

Under paleogen, utvecklades ugglorna så att de tog över ekologiska nischer andra grupper av fåglar idag bebor och utnyttjar. Ugglorna som vi känner dem utvecklade också sin karaktäristik under denna period och under tidig neogen, hade den andra utvecklingslinjerna av ugglor försvunnit och dess ekologiska nischer hade tagits över av andra fågelarter, och kvar återstod äkta ugglor och tornugglor.

Vid tiden för den så kallade paleogen/neogen-gränsen, för ungefär 25 miljoner år sedan, utgjorde tornugglorna den dominerade ugglegruppen, i varje fall i södra Europa och angränsande områden i Asien. Utbredningen av fossil och ugglornas utvecklingslinje tyder på att tornugglornas artminskning, vilken främst verkar ha skett i Eurasien, är samtida med utvecklingen av de många huvudlinjerna bland äkta ugglor.

Det finns ett antal fossila lämningar som det råder stor osäkerhet om huruvida de tillhör ugglorna eller ej.



https://sv.wikipedia.org/wiki/Ugglef%C3%A5glar

ANNONS
Av xenia alpkut - 24 april 2017 08:00

 

Siamesisk kampfisk (Betta splendens)[1], även kallad bara kampfisk, är en fiskart som beskrevs av Regan, 1910. Den ingår i släktet Betta, och familjen guramier.[2][3] Kampfisken har länge odlats som akvariefisk och det finns många odlingsformer med uppseendeväckande färger och framavlande långa fenor. IUCN kategoriserar arten globalt som sårbar i det vilda.[4]


Akvariefisk


Siamesisk kampfisk är en art som odlats så länge att den kan sägas vara domesticerad och som förekommer i odlingsformer som knappast har en chans att överleva i naturen.

Samtidigt som den anses vara vacker är kampfisken en av de mest aggressiva och revirhävdande akvariefiskarna, varför den kom att bli populär vid "fiskhetsning" på thailändska marknader.

Av tradition har den siamesiska kampfisken importerats och odlats som akvariefisk i många år, redan då akvariehobbyn var ny i Europa på 1800-talet fanns kampfisken med. 1892 importerades arten till Frankrike, och 1896 importerade akvariefiskimportören Paul Matte i Berlin, arten från Moskva, 10 par vilka härstammade från de som odlats av Pierre Carbonnier i Frankrike.[5]

Redan när hannarna uppnått några månaders ålder, börjar de simma fram mot andra hannar, ställa sig vinkelrät mot dem, och spreta ut med alla fenor i den imponerställning som är avsedd att skrämma och provocera konkurrenten. Därefter börjar de slåss, varför man måste isolera dem. Odlingen gränsar därför ibland till djurplågeri, eftersom man oftast håller redan månadsgamla ungdjur isolerade i mycket små behållare fram till försäljning.

I akvarium håller man hannarna ensamma, eller med flera honor. En ensam hona blir i små akvarier ofta så "driven" av hannen, att hon dör. Det kan fungera med fler än en hanne om akvariet är tillräckligt stort, bortåt 600 liter eller mer, och om det finns många gömställen samt om hannarna är odlade efter det "mindre" aggressiva urvalet.

Den siamesiska kampfiskens odlingsformer diskuteras ibland i akvaristiska kretsar, en del akvarister tycker att denna fisk är olämplig som akvariefisk, på grund av dess framodlade aggressivitet, samt de långa fenorna som hindrar dem från ett effektivt simsätt.


Arten bör inte hållas med tigerbarber, eftersom dessa attackerar och trasar sönder slöjkampfiskens fenor.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Siamesisk_kampfisk


ANNONS
Av xenia alpkut - 23 april 2017 15:05

Fästingar (på finlandssvenska även skogsbässar) (Ixodida) är samlingsnamnet för en grupp små spindeldjur. Fästingar är parasiter som lever på att suga blod från däggdjur och fåglar, samt ibland även från reptiler och groddjur.

De två stora fästingfamiljerna utgörs av hårda fästingar (Ixodidae), med fler än 700 arter i världen, och mjuka fästingar (Argasidae), med omkring 200 arter. De hårda fästingarna har hårda plattor av kitin, och det är med dem som det svenska ordet fästing vanligen associeras. De mjuka fästingarna saknar de hårda plattorna och suger blod under minuter eller timmar, till skillnad från de hårda som borrar sig fast och suger blod under flera dagars tid. Den tredje fästingfamiljen – Nuttalliellidae – förekommer bara med en art, Nuttalliella namaqua, i Afrika.

Arten Ixodes ricinus är vanlig i Sverige. Den angriper framför allt varmblodiga djur av olika storlek, från sorkar och möss till de stora klövdjuren. Den är även vanlig på fåglar. Denna art är den som vanligen angriper människor och deras husdjur i Sverige. Utöver denna art finns det elva andra arter hårda fästingar i Sverige, de flesta specialister på fåglar.

Det finns bara en art som tillhör de mjuka fästingarna i Sverige, fladdermusfästing, Carios vespertilionis, som i sällsynta fall även kan angripa människor.

I tropiska länder är fästingarna både talrikare och mer besvärliga.


Utseende 

Fästingarna andas, åtminstone i fullbildat tillstånd, med trakéer.

De hårda fästingarnas ganska platta kropp är täckt med en kitinplåt på ryggsidans främre del. Vid kitinplåtens främre kant sticker den starkt utvecklade snabeln fram och ser ut som ett huvud. Den bakre delen av kroppen är i högsta grad tänjbar, trots att den är täckt av en läderartad hud. En fästing som i fastande tillstånd har en kroppslängd av drygt 2 millimeter kan efter att ha sugit sig full av blod svälla ut till storleken av en liten böna.

De mjuka fästingarna (Argasidae) är på ovansidan täckta av en oval skiva som är uppböjd i kanten. Dessa arter är 4–6 mm långa.


Beteende

De unga djuren håller till på gräs och buskar, gärna längst ut i toppen av ett långt grässtrå. Därifrån hakar de sig fast vid varmblodiga djur, även människor, som går förbi. När de lyckats hamna på ett lämpligt offer, söker de sig till ett skyddat skrymsle på kroppen, med tunn hud. Fästingars mundelar (snabel) har kraftiga hakar som gör att de kan borra sig in i huden och sedan hålla sig kvar medan de suger blod. Ett svagt bedövande gift sprutas också in. I de flesta fall känner värddjuret inte någon smärta. Fästingen stannar i denna ställning en tid medan den suger sig full med blod, och upptäcks vanligen först när den svällt upp till en iögonenfallande storlek. Efter flera dagar är fästingen fylld av blod motsvarande många gånger sin ursprungliga kroppsvikt. Den släpper då taget och lämnar sin värd.

De mjuka fästingarna har ett levnadssätt som mera liknar vägglössens. De gömmer sig på dagen och kommer fram nattetid för att suga blod. En känd mjuk fästingart är giftvägglusen från Miana (Argas persicus). I början på 1900-talet kunde den göra hela byar obeboeliga. Den förekommer i Iran och Egypten. Även i Europa förekommer en art, Argas reflexus, som påträffats i Italien, Frankrike och Tyskland, särskilt i duvslag. Ibland kan den till och med angripa människor.


https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%A4stingar

Av xenia alpkut - 21 april 2017 00:00

 


Kräldjur (Sauropsida*), eller reptiler (av latinets reptilis, "krypande"), är en klass växelvarma ryggradsdjur. Här beskrivs djurgruppen enligt klassisk taxonomi. Enligt modern fylogenetisk forskning skulle de egentligen inrymma fåglarna (se fåglarnas evolutionshistoria). Klassen kräldjur är alltså ett parafyletiskt taxon som inte omfattar alla avkomna av en gemensam stamfader.


Människans lungor

Människans lungor är inneslutna i en lungsäck vardera kallad pleuraPleuran består av två serösa membran där det membran som har kontakt med lungan kallas viscerala pleauran och det yttre kallas parietala pleuran. Parietala pleuran har kontakt med mediastinumdiafragman och torakalväggen. Utrymmet mellan viscerala och parietala pleuran heter cavum pleurae och innehåller pleuravätska som smörjer och minskar friktionen när dessa glider mot varandra då lungan blåses upp.[1]


Vänster lunga (pulmo sinister), som är aningen mindre till följd av hjärtats position, består av två lober, höger (pulmo dexter) består av tre lober. Luften når lungorna via svalget (pharynx), struphuvudet (larynx) och vidare genom luftstrupen (lat. Trachea) som övergår till bronker. Luftstrupen övergår i två huvudbronker även kallade primära bronker, en till vardera lunga. Dessa delar sig sedan ytterligare till respektive lob genom vidare uppdelning som benämns sekundära och tertiära bronker och utgör det så kallade luftrörsträdet. Allt eftersom bronkerna fortsätter dela sig minskar de i storlek och övergår sedermera i bronkioler (små bronker). Bronker och trachea skyddas och hålls öppna av hästskoformade broskringar (lat. cartilagines tracheales). Bronkioler däremot är omgivna av glatt muskulatur och luftflödet kan därigenom regleras genom autonomt styrd kontraktion. Bronkioler delas i sin tur upp i terminala och respiratoriska bronkioler, de sistnämnda med visst gasutbyte. Delning därefter ger till sist upphov till lungblåsor, även kallade alveoler. I alveolerna och de minsta bronkiolerna sker det så kallade gasutbytet där bland annat syrgas diffunderar in i blodet och koldioxid diffunderar ut. Lungartärer (lat. arteriae pulmones) som innehåller blod med låg syrgashalt från hjärtat delar upp sig till ett fint nätverk med kapillärer som omger alveoler. När gasutbytet skett fortsätter det syresatta blodet från kapillärerna till lungvener (venae pulmones) och vidare tillbaks till hjärtat.[1]

 

 

Av xenia alpkut - 18 april 2017 17:53

 


I år kommer ett lagförslag om att ta bort vissa av de uppgifter kring djurskydd som polisen har i dag.

I arbetet med att renodla polisens arbetsuppgifter bör en del verksamhet på djurområdet rensas bort, anser regeringen. Av vårbudgeten som presenterades i dag framgår det att ett lagförslag om en sådan förändring planeras under 2017. Förändringarna ska träda i kraft den första juni nästa år. Om ändringen ska ingå i den länge aviserade nya djurskyddslagen, eller läggs som ett enskilt lagförslag framgår inte av budgetpropositionen.

Utredningsförslag

Regeringen anser att polisen har bättre saker för sig än att omhänderta vanvårdade djur. En utredning kom i februari 2015 fram till att länsstyrelsen, som är den myndighet som kontrollerar att djurskyddslagen följs, är bättre lämpad att ta hand om saker som transport och uppstallning av omhändertagna djur, och hanteringen av djurens vidare öde, som försäljning, bortskänkning eller avlivning. Polisen bör bara kallas in om myndighetens speciella befogenheter och/eller kompetens krävs.

Mindre pengar

Utredningen uppskattade att polisens kostnader för djurskyddsarbetet var runt 60 miljoner kronor, och att det kom in 15 miljoner på verksamheten. I utredningen föreslogs därför att 45 miljoner kronor ska överföras till länsstyrelserna när de tar över polisens uppgifter. I vårbudgeten föreslår regeringen att 34 miljoner kronor överförs från polisen till anslaget “Rikets styrelse”, där finansieringen av länsstyrelserna ligger.

OMHÄNDERTAGANDE AV DJUR


Länsstyrelsen eller polisen kan fatta beslut om omedelbart omhändertagande av djur om det finns allvarliga brister och djuret eller djuren lider. Om djurägaren brutit mot meddelade förelägganden, dömts för djurplågeri eller är belagd med djurförbud behöver djuren inte vara utsatta för lidande för att länsstyrelsen ska kunna besluta om omhändertagande. Länsstyrelsen beslutar om vad som händer med djuren efter omhändertagandet, men det är polisen som verkställer besluten. Länsstyrelsens beslut kan överklagas.



http://www.atl.nu/arbetsliv/mindre-polisjobb-med-omhandertagande-av-djur/


Av xenia alpkut - 26 mars 2017 14:01

 

Elefanter (Elephantidae) är en familj inom däggdjursordningen snabeldjur. Elefanterna är den enda familjen av snabeldjur som inte dött ut. Familjen elefanter omfattar asiatisk elefant, afrikansk stäppelefant och afrikanskskogselefant,[1] samt mammutar och ett antal andra utdöda grupper av elefanter.


Systematik

Elefanter är en jämförelsevis ung grupp i ordningen snabeldjur (Proboscidea). Ordningen snabeldjur uppkom under senare eocen för 55 miljoner år sedan i norra Afrika.[2] Inom gruppen utvecklades ett flertal familjer som idag är utdöda som Moeritheriidae, Deinotheriidae, Gomphotheriidae och Mammutidae. Dessa taxa liknade alla dagens elefanter men räknas inte till samma familj. Några av de nämnda grupperna levde fram till senaste istidensamtidigt med elefanterna. Elefanterna utvecklades ur familjen Gomphotheriidae under miocen för ungefär 6 miljoner år sedan med släkten som Primelephas[2] och Stegotetrabelodon.


Släktet Elephas uppkom under tidigt pliocen i Afrika och spred sig sedan över Eurasien.[2] En av de mest kända utdöda arterna i släktet är Elephas antiquus. De nordligaste fossilfynden av arten är känt från Thüringen och södra Polen. Till släktet hör även några utdöda dvärgformer som levde under pleistocen på sydostasiatiska öar och på öar i Medelhavet. Sedan slutet av pleistocen är släktet begränsat till Asien och idag finns bara arten asiatisk elefant (Elephas maximus) kvar. Släktet Loxodonta är bara känt från Afrika sedan mellersta pliocen.[2]



https://sv.wikipedia.org/wiki/Elefanter

Av xenia alpkut - 26 mars 2017 12:05

 


Djur (AnimaliaMetazoa) är flercelliga organismer som kännetecknas av att de är rörliga och heterotrofa, det vill säga får sin energi från föda, och utgör ett rike inom klassificeringen av levande organismer. Med få undantag har djur muskler, ett nervsystem, och inre hålrum i kroppen, ämnat för nedbrytning av födan.

Som heterotrofa organismer är djur inte självnärande, det vill säga de kan inte som växterna producera och tillgodogöra sig kolhydrater genom fotosyntes utan måste få sin energi från föda genom att konsumera andra organismer med energiinnehåll. Till skillnad från växterna och andra flercelliga organismer som svampar har djurs celler inga cellväggar. Djurceller avgränsas av cellmembran och som skydd och stadga åt djurkroppen har varierande strukturer utvecklats inom olika grupper av djur, till exempel inre skeletthudskal, yttre exoskelett och hydrostatiskt skelett.

Djuren tros ha utvecklats under prekambrium ur flagellater, en grupp inom protisterna. Jordens äldsta djur anses vara kammaneterna.[1]

Människan är ett djur, i begreppets alla vetenskapliga definitioner, men i dagligt tal och i exempelvis juridiska sammanhang används begreppet djur ibland i meningen "djur förutom människan".[2]


Djurrikets klassificering

Klassificeringen av liv i riken har förändrats över tid och det har även lett till förändring av vilka organismer som tillhör djurriket. I tidig systematik räknades exempelvis så kallade encellig djur, urdjuren eller protozoer, till djurriket. I nutida systematik räknas inte protozoer till djurriket utan förs till gruppen protister. Det innebär att djurriket är synonymt med flercelliga djur (vetenskapligt namn Metazoa).[3]


Flercelliga djur

Det finns idag ungefär 1,4 miljoner kända arter av flercelliga djur, som varierar i storlek mellan 10 μm (mikrometer) och 30 meter. Den första stamformen för alla flercelliga djur levde för cirka en miljard år sedan. Man vet inte riktigt hur den såg ut, men den måste ha varit marin (det vill säga havslevande), ganska liten (under en centimeter) och med lite rörlighet. Den besynnerliga arten Trichoplax adhaerens ger möjligen en viss uppfattning hur det första djuret kan ha sett ut.

Gemensamt för alla flercelliga djur är bland annat att det finns så kallade desmosomer, det vill säga cellstrukturer av proteiner vars funktion är att binda samman cellerna rent fysiskt och som därmed ger vävnaden ökad stabilitet och motstånd mot mekanisk stress; att cellerna skiljer ut ett proteinlager (extracellulär matrix) vid sin basis; och att minst en uppsättning av Hox-gener är närvarande. De mer kända egenskaperna (stor rörlighet,nervsystemepiteler, kroppshåla, cirkulations- och andra organ) uppstod där emot senare i djurs evolution. Flercelliga djur är vidare de enda flercelliga organismer som saknar cellvägg.



https://sv.wikipedia.org/wiki/Djur

Av xenia alpkut - 1 februari 2017 15:15

  

Duvor (Columbidae) är en familj som indelas i mer än 40 släkten, beroende på vilken taxonomi man utgår från, och innehåller något mer än 300 arter. Det största släktet är Columba som exempelvis ringduva tillhör.


Utseende och biologi 

Duvor varierar mycket i storlek. De största arterna är kronduvorna i släktet Goura, vilka förekommer på Nya Guinea och som nästan är stora som kalkoner, med en vikt på 2-4 kilogram. De minsta är de amerikanska markduvorna i släktet Columbina, som inte är större än gråsparven, och väger så lite som 22 gram.[1]

Generellt har duvor litet huvud och kompakta kroppar, korta ben, kort hals och en smal och kort näbb. Näsöppningarna täcks av en vaxliknande hud som kallas vaxhud. Deras vingar är stora och de har kraftiga vingmuskler. Vingmusklerna utgör 31-44% av deras kroppsvikt och de är kraftfulla flygare med hög grad av manöverduglighet.

Familjen uppvisar en stor variation vad gäller fjäderdräkt. Fröätande arter tenderar att ha en dovare fjäderdäkt medan den fruktätanade arterna tenderar att ha färggrannare dräkter.[1] Hos vissa grupper av duvor förekommer det inga skillnader i fjäderdräkt mellan könen, medan könen hos andra grupper skiljer sig åt. I övrigt är hanar oftast lite kraftigare och aktivare än honorna. Vissa duvor uppvisar även fjäderplymer eller andra ornametala dräktdetaljer.

Duvor saknar gallblåsa.[2] Dock producerar de galla som istället utsöndras direkt ut i tarmen.[3]


https://sv.wikipedia.org/wiki/Duvor

Presentation


HEJ

Välkommen till Xenia Alpkut´s blogg Min Blogg handlar om allt möjligt som är intressant och bra att veta! Det står dessutom jättemycket fakta och nöje :)

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11
12
13 14
15 16 17 18 19 20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Blogkeen
Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Bloglovin'

Gästbok

alla

nytt

    

MUSIK

KENT

En plats i solen

 

 

 

 

 

Solen

 

 

 

Solen är en stjärna av en relativt vanlig typ som befinner sig i centrum av vårt solsystem och som bildades för ungefär 4,6 miljarder år sedan när ett moln av gas och stoft i Vintergatan drogs samman.[9] Solsystemets åtta planeter, varav en är jorden (Tellus), samt fem dvärgplaneter, rör sig i elliptiska omloppsbanor runt solen. Solens utstrålande energi i form av ljus och värme som når jorden är en förutsättning för allt biologiskt liv på planeten jorden och den globala jämvikt som råder sedan miljarder år tillbaka i vädersystem och havsströmmar. Solen är en medelstor stjärna. I astronomiska sammanhang används ibland symbolen för den.

 

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se