Inlägg publicerade under kategorin 14 JORDEN

Av xenia alpkut - 6 januari 2014 19:15

Sedd från rymden är jorden formad som ett nästan perfekt klot. Cirka 71 procent av ytan är täckt av hav med saltvatten, återstoden består av öar och kontinenter. Jordens inre är fortsatt aktiv med en relativt fast mantel, en flytande yttre kärna som genererar ett magnetfält, samt en fast inre kärna främst bestående av järn. Jordskorpan, jordens yttre lager, är uppdelad i en rad olika segment, kallade kontinentalplattor, som långsamt rör sig över ytan. Jorden har en atmosfär som till största delen består av kväve (78 %) och syre (21 %).

Jorden samverkar genom gravitationskraften med alla andra himlakroppar i den galax, även om solen är helt dominerande genom sin stora massa och relativt korta avstånd, även om till viss del även månen påverkar jorden, främst i form av tidvattenfenomen. Jorden roterar ett varv runt solen på 365,26 dagar. Jordens rotationsaxel är vinklad 23,4° mot en linje som är vinkelrät mot omloppsplanet, vilket skapar årstider på ytan. Jordens enda naturliga satellit, månen, orsakar havens tidvatten, stabiliserar axellutningen och saktar långsamt ner planetens rotation.

Ett bombardemang av kometer under jordens tidiga historia gav upphov till mycket av vattnet i haven. Sedan dess har nedslag av större asteroider vid ett flertal tillfällen orsakat våldsamma katastrofer på jordens yta, mest känt är den som troligen orsakade utrotningen av den tidigare djurtypen dinosaurier vara (cirka 65 miljoner år sedan).


Planetens mineral och de många produkterna av biosfären bidrar med resurser som används för att försörja jordens befolkning. Invånarna är uppdelade i omkring 200 självständiga stater som samverkar med varandra genom diplomati, resor, handel och militära handlingar. Den första levande varelsen i omloppsbana runt jorden var hunden Lajka som med människans hjälp skickades upp i en satellit 1957. Människan själv lämnade jorden första gången 1961 då Jurij Gagarin nådde yttre rymden.


ANNONS
Av xenia alpkut - 27 november 2012 10:50

  

Jordens atmosfär,atmosfären, av de grekiska ordstammarna atmos (ånga) och sfaira (klot), är det gashölje som omsluter jorden och hålls kvar av jordens gravitationskraft. Det består av omkring 78 % kväve och 21 % syre. Dessa gaser tillsammans med argon står för mer än 99 % av atmosfärens massa, där vattenånga inte har räknats in. Hela denna gasblandning kallas allmänt för luft. Atmosfären skyddar livet på jorden genom att absorbera skadlig ultraviolett strålning från solen och kosmisk strålning från rymden och även genom att minska temperaturskillnaderna mellan dag och natt samt att höja medeltemperaturen på jorden.

Atmosfären har inget abrupt slut utan tunnar gradvis ut i tomma rymden. Inom rymdfarten definieras rymden som 100 km ovanför havsnivå, den så kallade Karmanlinjen, Spår av atmosfären finns ända ut till ungefär 1 000 km höjd.

Atmosfären kan delas in i olika sätt. Ett sätt är att dela in den i höjdled i lager, baserat på deras temperatur och storlek (dvs. om temperaturen ökar eller 

  • Troposfären (0 – 11 km). Troposfären når i medeltal 11 km över jordytan, 7 km vid polerna och 17 km vid ekvatorn och innehåller omkring 80% av atmosfärens gaser. Temperaturen minskar med höjden. I troposfären blandas luften livligt vertikalt på grund av att varm luft stiger uppåt där temperaturen är lägre, däremot blandas luften mycket lite mellan norra och södra halvklotet. Blandningen mellan troposfären och stratosfären är också liten. Allt väder äger rum i troposfären, och nästan alla moln finns i troposfären.

Stratosfären (11 – 55 km). Temperaturen ökar med höjden. Detta beror på att ozonlagret i mitten av stratosfären absorberar ultraviolett ljus och den övre delen av stratosfären absorberar mer energirik kosmisk strålning. Luften blandas mycket mindre vertikalt i stratosfären eftersom temperaturens stigning med höjden hämmar stigningen hos eventuell varmluft. I stratosfären förekommer ibland pärlemormoln.

  • Mesosfären (55 – 85 km). Temperaturen minskar med höjden; detta är den kallaste delen av atmosfären, speciellt kring sommarpolen där nattlysande moln ofta förekommer.
  • Termosfären (85 – 600 km). Temperaturen ökar först kraftigt med höjden på grund av solens joniserande strålning, men planar sedan ut så att termosfärens övre delar blir i stort sett isoterm. Detta beror på att molekylernas fria medelvåglängd inom övre termosfären kan bli tusentals km, och när molekylerna kan röra sig fritt så långt tar de även med sig temperaturen från där de var tidigare. Inom termosfären förekommer aldrig några moln, däremot kan norrsken förekomma där.

 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Jordens_atmosfär

ANNONS
Av xenia alpkut - 13 juli 2012 16:35

   

 

Jorden har en naturlig satellit, månen, som roterar ett varv runt jorden på 27,321662 dagar eller ca 27 1/3 dag (1 siderisk månad). Avståndet till månen är ca 384 000 km. En radiosignal som sänds ut från jorden når månen efter cirka 1,255 sekunder. Månens bana runt jorden ligger inte i samma plan som jordens bana runt solen, utan lutar ca 5° i förhållande till detta. Om det inte vore så skulle det bli en solförmörkelse en gång i månaden, och dessutom kanske bara omkring ekvatorn. Efter ca 18 år upprepar sig månförmörkelsemönstret. (Se nutation.)

 


Av xenia alpkut - 13 juli 2012 14:53




 

Månens yta består i stora drag av två olika typer av landskap som kan urskiljas med blotta ögat från jorden, de mörka så kallade haven samt de ljusare högländerna. Månhaven innehåller inget vatten utan är lavaslätter som bildats när magma för flera miljarder år sedan trängt upp från månens inre och fyllt storanedslagskratrar och andra sänkor. Sedan länge är dock månen geologiskt död och ingen vulkanisk aktivitet förekommer idag. Hur månen bildats är man fortfarande inte helt säker på, men den ledande teorin är att den bildats som restprodukt vid en enorm kollision mellan jorden och en planet av ungefär Mars storlek under solsystemets tidigaste historia.

 

Månen är den enda himlakroppen som människor har färdats till och landat på. Det sovjetiska Lunaprogrammet sände ett flertal obemannade farkoster mot månen under slutet av 1950-talet till 1960-talet, där man till exempel för första gången lyckades utföra en kontrollerad landning på en annan himlakropp med Luna 9 år 1966. Det skulle dock bli USA med det stora Apolloprogrammet som först lyckades sända människor till månen. Den 20 juli 1969 klättrade Neil Armstrong ner på månens yta från Apollo 11:s månlandare The Eagle och blev därmed den första människan att besöka en annan himlakropp. Efter Apolloprogrammets slut 1972 avstannade rymdkapplöpningen och månen har sedan dess endast besökts av obemannade rymdfarkoster, men planer och visioner finns från flera länder att på nytt sända människor till månen inom de närmsta decennierna.

 




Av xenia alpkut - 13 juli 2012 14:15

uvudartikel: Klimat

Med klimat avses de statistiska egenskaperna hos de meteorologiska elementens, såsom medelvärden, standardavvikelser, högsta och lägsta uppmätta värden, med mera, inom ett större område.

Studiet av klimat kallas klimatologi och är en gren av meteorologin.

Jorden delas in i klimatzoner. Traditionellt har man talat om huvudzonerna Tropiskt klimatSubtropiskt klimatTempererat klimat och Arktiskt klimat. Man brukar även skilja mellan kustklimat och inlandsklimat.

Land -/vattenanvändning [redigera]

Världens befolkning använder endast 1 % av jordens totala vattenmängd på 1 400 miljoner kubikkilometer vatten (~70 % av jordens yta). Av denna mängd vatten finns 93,8 % vatten i oceanerna, 4 % i världens alla sjöar, floder, vattendrag, grundvatten etc, 2 % i alla inlandsisar och 0,2 % som vattenånga. Allt detta enligt den hydrologiska cykeln.(D. Todd, Ingemar Larsson)

Befolkning [redigera]

I december 2009 beräknas världens befolkning ha varit 6 790 000 000 människor.[69] Därav står I-länderna för 20 % och U-länderna för de resterande 80 %. I oktober 1999 passerade världens befolkning sex miljarder. Under år 2007 kom det troligen att bo mer folk i städerna än på landsbygden för första gången i jordens historia. Den 31 oktober 2011 passerade jordens befolkning 7 000 000 000 människor. [70]

 

 

 

Av xenia alpkut - 13 juli 2012 12:45

ivet på jorden uppkom för drygt 3,5 miljarder år sedan, strax efter det att jorden kylts ner så mycket att vatten fanns i flytande form. De äldsta omdiskuterade tecknen på liv är fossiliserade bakterier, som hittats i australiensiska stenar. I 3,9 miljarder år gamla bergarter från grönländska borrprover har man funnit differenser i proportioner av kolisotoper, vilket tyder på biologisk ämnesomsättning. Kanske är livet ännu äldre.

Med livet ändrade sig jordens utveckling och jordskorpans utseende tydligt. Syreandelen i atmosfären ökade, och jordens albedo ändrade sig. De senaste ändringarna sker huvudsakligen genom människans påverkan. Befolkningen ökar snabbt, idag huvudsakligen i utvecklingsländer.

Hydrosfären

orden är den enda planet i solsystemet där det finns vatten på ytan. 71 % av dess yta består av vatten (varav 97 % är havsvatten och 3 % färskvatten) som delar upp jorden i fem oceaner och sju kontinenter. Jordens plats i solsystemet, vulkaniska aktivitet, gravitationväxthuseffektmagnetfält och dess syrerika atmosfär gör tillsammans att jorden är den vattenplanet den är.Egentligen ligger jorden så långt bort från solen att vattnet borde frysa till is, men genom växthuseffekten hålls temperaturen uppe. Så har det dock inte alltid varit. Paleontologiska tecken tyder på att oceanerna först koloniserades av blågröna alger (cyanobakterier), men att haven därefter frös till is under en period på 10–100 miljoner år.

På andra planeter, såsom Venus, förstörs vattenångan av ultraviolett strålning från solen, vilket gör att vätet joniseras och förs bort av solvinden. Teorin om denna mycket långsamma men obevekliga process förklarar varför Venus saknar vatten. I avsaknad av väte binds syret i mineraler i marken.

I den del av jordens atmosfär, som kallas stratosfären, finns längst upp ett tunt lager ozon, som absorberar det mesta av denna ultravioletta strålning, vilket gör att den så kallade krackningen minskar. Ozon kan i sin tur bara produceras i en atmosfär med stora mängder obundna syremolekyler, vilket uppstår genom närvaron av biosfären (växterna). Även magnetosfären skyddar jonosfären från den skadliga solvinden. Oroväckande är att det skyddande ozonlagret utarmas som följd av diverse mänskliga aktiviteter, bl a utsläpp av freon. Över polerna är det svårast – ozonhålen.

Vulkanerna gör att vattenånga ständigt förs upp från jordens inre. Plattektoniken gör att kol och vatten i form av kalksten genom subduktion tvingas ned i manteln. Vid vulkanutbrott frigörs sedan koldioxid och vattenånga. Det har uppskattats att manteln kan innehålla hela tio gånger så mycket vatten som det finns i oceanerna – vatten som dock kommer att förbli bundet i jorden.

Hydrosfärens totala massa är omkring 1,4 · 1021 kilogram eller cirka 0,023 % av jordens totala massa.

Av xenia alpkut - 13 juli 2012 12:30


 

Jordens terräng varierar mycket från plats till plats. Ungefär 70,8 %[57] av ytan täcks av vatten, med stora delar av kontinentalsockeln under havsnivån. Under vattenytan finns vanliga berg, vulkaner och bergskedjor, inklusive den mycket stora Mittatlantiska ryggen som sträcker sig över en stor del av jorden. Även djuphavsgravarundervattenskanjonerundervattensplatåer och djuphavsslätter finns i den vattentäckta delen av jorden. De kvarstående 29,2 % som inte täcks av vatten består av berg, öknar, slätter, platåer och andra geomorfologiska företeelser.

Ytan genomgår omfattande förändringar på geologiska tidsskalor orsakat av erosion och tidigare nämnda plattektonik. Företeelser på ytan som byggs upp eller deformeras av plattektonik vittras långsamt ner av nederbörd, värmeväxlingar, vind och kemiska effekter. Glaciärerkusterosion, uppbyggnad av korallrev och nedslag av störremeteoriter och asteroider från rymden bidrar också till att omvandla ytan.[59]

Efterhand som kontinentalplattorna rör sig över planeten pressas havsbottnen ner under kanterna. Samtidigt skapar ett flöde av materia från manteln ny havsbotten vid divergerande gränser längs mitthavsryggar. Kombinationen av dessa processer gör att materian som bildar havsplattorna hela tiden återförs ner i jorden och på så sätt återvinns. Den största delen av havsbottnen är mindre än 100 miljoner år gammal. Den äldsta havsbottnen kan finnas i västra Stilla havet med en uppskattad ålder på 200 miljoner år. Som jämförelse har man hittat fossil på land med en ålder på omkring 3 miljarder år.[60][61]

Kontinentalskorpan består av materia med lägre densitet såsom de magmatiska bergarterna granit och andesit. Mindre vanlig är basalt, en vulkanisk bergart med högre densitet som är vanligast på havsbottnen.[62] Sedimentära bergarter bildas från ansamling av sediment som packas ihop och efterhand blir till sten. Närmare 75 % av kontinenternas ytor består av sedimentära bergarter, men de står bara för omkring 5 % av jordskorpan.[63] Den tredje typen av bergarter på jorden kallas för metamorfiska bergarter. Dessa skapas genom omvandling från redan existerande sten genom högt tryck, hög temperatur eller en kombination av de båda. De vanligaste silikatmineralerna på jordens yta inkluderar kvartsfältspatamfibolglimmerpyroxen och olivin.[64] Bland vanliga karbonatmineraler återfinns kalkspataragonit och dolomit.[65]

Den yttersta delen av jorden som består av jord kallas för pedosfären och genomgår olika omvandlingsprocesser. För närvarande är den totala arealen som kan användas som åkermark 13,1 % av den totala landytan, men bara 4,71 % stödjer permanenta planteringar.[6]

Altituden på jordens landyta varierar från den lägsta punkten 418 meter under havsnivå vid Döda havet till maximala 8 848 meter över havsytan på toppen av Mount Everest. I medel befinner sig landytan 840 meter över havsnivån.[66]

Av xenia alpkut - 13 juli 2012 11:32

 

Jorden är en av stenplaneterna, vilket innebär att den huvudsakligen är uppbyggd av fast och smält sten till skillnad från gasjättar som Jupiter. Den är den största av de fyra stenplaneterna i solsystemet, både avseende diameter och massa. Av dessa planeter har jorden också den största densiteten, den största ytgravitationen, det starkaste magnetiska fältet och det kortaste dygnet.[36] Jorden är dessutom den enda stenplaneten med aktiv plattektonik.[37]

Form [redigera]

Storleksjämförelse över de inre planeterna (från vänster): MerkuriusVenus, jorden och Mars.

Jorden är till formen mycket nära en något avplattad sfäroid, en rund form med en utbuktning vid ekvatorn. Avvikelsen mot den exakta geoiden är som mest 100 meter.[38] Medeldiametern hos sfäroiden är ungefär 12 742 km. Något mindre exakt är avståndet 40 000 km/π eftersom metern ursprungligen definierades som 1/10 000 000 av avståndet mellanekvatorn till nordpolen via Paris, Frankrike.[39]

Jordens snabba rotation är orsaken till utbuktningen vilken orsakar en diameter genom ekvatorn som är cirka 43 km större än diametern från pol till pol.[40] De största lokala avvikelserna på jordens steniga yta är Mount Everest (8 848 meter över den lokala havsnivån) och Marianergraven (10 911 meter under den lokala havsnivån). Om man jämför med en perfekt ellipsoid har jorden därmed en toleransnivå på ungefär 0,17 %, vilket är mindre än de 0,22 % som en biljardboll tillåts avvika.[41] På grund av utbuktningen vid ekvatorn är punkten på jorden som befinner sig längst från mitten faktiskt inte Mount Everest utan vulkanen Chimborazo i Equador.[42][43]

Kemisk sammansättning [redigera]

Jordens totala massa är ungefär på 5,98 × 1024 kg. Den består främst av järn (32,1 %), syre (30,1 %), kisel (15,1 %), magnesium (13,9 %), svavel (2,9 %), nickel (1,8 %), kalcium (1,5 %) och aluminium (1,4 %). Återstående 1,2 % består av spårmängder av andra ämnen. På grund av att tyngre ämnen tenderar förekomma i större omfattning nära kärnan anses denna främst bestå av järn (88,8 %) med mindre mängder av nickel (5,8 %) samt svavel (4,5 %) och mindre än 1 % av övriga ämnen.[44]

Beräkningar tyder på att lite drygt 47 % av jordens skorpa består av syre och nästan samtliga vanligare bergarter är någon form av oxiderKlor-, svavel- och fluorföreningar är de enda viktiga undantagen, men trots detta är deras andel vanligen mindre än 1 %. De vanligaste oxiderna är kisel-, aluminium-, järn-, kalcium-, magnesium-, kalium- ochnatriumoxider.

Inre struktur [redigera]

Jordens inre är uppdelat i olika lager efter kemiska eller reologiska egenskaper. Det yttersta lagret består av en fast skorpa med huvudsakligen silikater, därefter följer en plastisk trögflytande mantel, en betydligt mer lättflytande yttre kärna och en fast inre kärna. Skorpan skiljs från manteln av den så kallade Mohorovičić-diskontinuiteten och tjockleken varierar med ett medel på 6 km under haven och 30-50 km på kontinenterna. [45] Den inre kärnan tros rotera med en något högre vinkelhastighet än den övriga planeten och avancerar med 0,1-0,5° per år.[46]

Den inre värmen hos jorden genereras huvudsakligen av det radioaktiva sönderfallet av isotoperna kalium-40uran-238 och torium-232. Deras halveringstider är 1,5 miljarder, 4 miljarder respektive 14 miljarder år.[47] Vid planetens innersta delar kan temperaturen nå upp mot 7 000 K (cirka 6 700°C) och trycket 360 GPa.[48] En del av kärnans termiska energi transporteras mot ytan av mantelplymer vilket är en typ av konvektionsfenomen där materia med hög temperatur stiger i förhållande till omgivande materia med något lägre temperatur. Dessa plymer kan orsaka så kallade heta fläckar och ihållande utbrott av stora mängder lättflytande basalt.[49]

Presentation


HEJ

Välkommen till Xenia Alpkut´s blogg Min Blogg handlar om allt möjligt som är intressant och bra att veta! Det står dessutom jättemycket fakta och nöje :)

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11
12
13 14
15 16 17 18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Blogkeen
Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Bloglovin'

Gästbok

alla

nytt

    

MUSIK

KENT

En plats i solen

 

 

 

 

 

Solen

 

 

 

Solen är en stjärna av en relativt vanlig typ som befinner sig i centrum av vårt solsystem och som bildades för ungefär 4,6 miljarder år sedan när ett moln av gas och stoft i Vintergatan drogs samman.[9] Solsystemets åtta planeter, varav en är jorden (Tellus), samt fem dvärgplaneter, rör sig i elliptiska omloppsbanor runt solen. Solens utstrålande energi i form av ljus och värme som når jorden är en förutsättning för allt biologiskt liv på planeten jorden och den globala jämvikt som råder sedan miljarder år tillbaka i vädersystem och havsströmmar. Solen är en medelstor stjärna. I astronomiska sammanhang används ibland symbolen för den.

 

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se