Inlägg publicerade under kategorin 11 3 47 Rymden

Av xenia alpkut - 4 augusti 2016 11:00

 


Namnet kommer från latinets nebula, som betyder moln.[1] Ursprungligen användes ordet nebulosa för alla statiska, diffusa objekt på stjärnhimlen (se till exempel Messiers katalog), men de objekt som med förbättrad observationsteknik visat sig bestå av diskreta delar (stjärnhopar och galaxer) kallas inte längre för nebulosor (Andromedagalaxen kallades t.ex ursprungligen för Andromedanebulosan).


Typer av nebulosor

Nebulosorna skiljer sig åt genom förekomsten av gas och stoft, dess sammansättning och partikelstorlek. Alla nebulosor innehåller både gas och stoft i olika mängd, varför uttrycken gas- och stoftnebulosor endast syftar på om gas eller stoft överväger.

Astronomer karakteriserar därför numera hellre olika typer av nebulosor efter deras egenskaper: 


Emissionsnebulosor

Emissionsnebulosor är normalt stora formationer som i huvudsak består av joniserad vätgas. Dessa nebulosor är födelseplatsen för nya stjärnor. Unga stjärnor i emissionsnebulosor exciterar den omkringliggande gasen så att den lyser. Detta gör emissionsnebulosor väldigt lätta att se, oftast har de en rödaktig färg på grund av vätet. Om andra ämnen också existerar kan detta ge upphov till färgsprakande objekt. Exempel på emissionsnebulosor är Orionnebulosan och M17.[2]

Reflektionsnebulosor


Reflektionsnebulosor består till största delen av stoft. Dessa nebulosor utstrålar inget eget ljus utan reflekterar istället ljuset från omkringliggande stjärnor, även stjärnor inuti nebulosan syns, då oftast som en svag glöd precis runtom stjärnan. Detta ljus sprids på ett liknande sätt som ljuset i atmosfären, så kallad Rayleigh-spridning, vilket gör att de flesta reflektionsnebulosor är blåaktiga. Ett spektakulärt exempel på en reflektionsnebulosa är Eta Carinaenebolusan som omger stjärnan Eta Carinae.[2]

 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nebulosa

ANNONS
Av xenia alpkut - 6 juli 2016 11:00

 


Den soldrivna rymdsonden Juno har nu lagt sig i omloppsbana kring planeten Jupiter.

Tidigt på morgonen svensk tid kom beskedet alla rymdfantaster hade hoppats på. Nasas rymdsond Juno lyckades lägga sig i omloppsbana kring vårt solsystems största planet, Jupiter.

Inget var givet, och utmaningarna var många.

– Jupiter har den starkaste strålningen och det kraftigaste magnetfältet av alla planeter i solsystemet. Vi måste hantera den här miljön med en farkost som bokstavligen är som en pansarvagn, berättade projektledaren Scott Bolton från Southwest Research Institute i Texas till brittiska BBC före ankomsten till planeten.

Ska bringa klarhet till hur Jupiter uppstod

Om något hade gått fel riskerade sonden, värd flera miljarder, att försvinna ut i yttre rymden. 


Förhoppningen är nu att Juno ska kunna bringa klarhet i hur och när den gigantiska planeten bildades, vilket kan ge ledtrådar om hur vårt solsystem uppstod.

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/rymdsond-pa-plats-i-omlopp-kring-jupiter

ANNONS
Av xenia alpkut - 5 juli 2016 18:30

 

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/nasas-presskonferens-om-mars



Forskare är överygade om att det finns vatten på Mars i dag. Det berättade Nasa i samband med en presskonferens.

Vatten är nödvändigt för det liv vi känner på jorden. Enligt de amerikanska forskarna gör den nya upptäckten att man nu kommer att komma längre i svaret på frågan om det finns liv på den röda planeten.

– Vi vet nu att det kanske finns förutsättningar, men vi saknar fortfarande bevis, säger Maria Sundin, docent i teoretisk fysik på Göteborgs universitet.

Upptäckten av vattnet kan dock vara betydelsefullt ur en annan synvinkel. Om en bemannad expedition till Mars blir verklighet i framtiden skulle det underlätta oerhört om man slapp transportera dit allt vatten som behövs.

Saltlösningar

Upptäckten gjordes med en speciell spektrometer på den amerikanska rymdstyrelsen Nasas rymdsond Mars Reconnaissance Orbiter som ligger i omloppsbana runt den röda planeten.

Med spektrometern har man granskat vad som ser ut som mörka linjer längs de branta sluttningarna på fyra platser på Mars.

Linjerna liknar bäckfåror, och spektrometern, som delar upp ljus i olika våglängder, visar att de består av tre olika typer av bräckt vatten

– Alla ämnen, inklusive alla salter, reflekterar och absorberar ljus på olika sätt, säger Maria Sundin.

Vatten i realtid

Att det funnits vatten på Mars i gångna tider har påvisats tidigare. Men de nya bevisen avslöjar vad som pågår just nu.

– Det handlar om i dag, inte för lång tid sedan, säger Maria Sundin, men tillägger:

– Däremot säger upptäckten ingenting om hur stora mängder det rör sig om, eller varifrån vattnet kommer, om det bildas på ytan, eller är av underjordiskt ursprung.

Forskarna är också övertygade om att planeten tidigare haft stora oceaner, men att haven förångats i samband med klimatförändringar på planeten.

Alla fyra fyndplatserna ligger på södra halvklotet på planeten. Tre av dem är kratrar, den fjärde en djup sänka i berggrunden. De mörka linjerna – bäckfårorna – uppstår på varma sluttningar med stark solstrålning, och utvidgas tydligt under sommaren. Temperaturerna varierar då mellan 23 minusgrader och 27 plusgrader.

Vill inte ”smitta” Mars

På Stockholms universitet finns Alexis Brandeker, astronom och astrobiolog. Han säger att rapporten verkar övertygande men att frågan förstås är hur mycket vatten det finns. Om perkloraterna som det handlar om har tagit upp fukt från luften behöver det inte vara särskilt stora mängder.

– Fyndet stärker idén om att det kan finnas nischer med liv idag. Bekräftelsen av vatten är förstås också viktig för framtida besök på Mars, säger han: dels för att vattna organismer men också som potentiellt bränsle.

Han är dock skeptisk till att en bemannad expedition kommer att äga rum under vår livstid, eftersom en sådan skulle kräva en enorm global ansträngning.


Faktum är att om det finns livschanser på Mars kan det komma att fördröja en expedition, eftersom man inte vill ”smitta” planeten med livsformer från jorden, säger Alexis Brandeker till SVT

Av xenia alpkut - 5 juli 2016 17:55

http://www.svd.se/juno-i-jupiters-omloppsbana


 

Rymdsonden Juno har lagt sig i omloppsbanan kring Jupiter. Nu väntar två år av närstudier som kan komma att bidra till att öka kunskapen om hur vårt eget solsystem bildades och om hur liv på jorden uppstod.

Den obemannade farkosten började sakta in för att fångas in i Jupiters omloppsbana klockan 05.18 svensk tid. Ytterligare 35 minuter behövdes för att Nasa skulle kunna få bekräftat att manövern lyckats.

Strax före klockan sex meddelade den amerikanska rymdstyrelsen att inbromsningen var en succé och att Juno kretsade i Jupiters omloppsbana.

– Ni har just lyckats med det svåraste som Nasa någonsin gjort, sade en av de huvudansvariga för projektet, Scott Bolton på forskningsinstitutet SWRI i San Antonio i Texas, i sin hyllning till kollegorna i Nasas kontrollrum i Pasadena i Kalifornien där jubel bröt ut när Juno hamnade rätt.

Juno gav sig i väg från Jorden för fem år sedan. Nu väntar ett nära två år långt uppdrag då Jupiter ska utforskas. Förhoppningsvis kan det också kasta nytt ljus över hur vårt solsystem bildades.

Planen är att rymdsondens instrument ska utforska Jupiters inre, något som kan bidra till ny kunskap om vårt eget ursprung och hur livet på jorden uppstod.

Forskarna vill bland annat ta reda på hur mycket vatten som finns i Jupiter och hur planetens kärna ser ut med syftet att ta reda på hur planeten, och andra planeter inklusive Jorden, formades för miljarder år sedan, skriver AFP.


– Jupiter är en planet på steroider. Allting som har med den att göra är extremt, säger Scott Bolton om vad som är solsystemets största planet.


Efter att sonden till slut hamnat rätt skrev Nasa så här i en tweet från sitt Juno-konto: ”Inbromsningen har lyckats och är i omloppsbana. Jag är redo att avslöja alla dina hemligheter #Jupiter. Det är bara att acceptera.”

Av xenia alpkut - 21 juni 2016 13:00

     

 

Fullmåne är en av månens faser och inträffar när månen, sedd från jorden, är fullt belyst. Detta inträffar ungefär en gång per kalendermånad men för att vara exakt, vart 29,53 dag vilket ger oss 12 till 13 fullmånar per år.


En vanlig fråga vi får är om tidpunkten för fullmåne skiljer sig beroende på var i världen du befinner dig. Svaret är kort och gott, nej. Det är fullmåne överallt samtidigt. Detta relaterar dock till att samtliga astronomiska händelser tidsbestäms i så kallad Universell Tid (UT) som är ett samlingsnamn för tidsskalor som baseras på jordens rotation. Fullmånen är just en astronomisk händelse där jorden, månen och solen behöver vara i en viss position för att den astronomiska händelsen, fullmåne, skall inträffa. Det innebär att i rymden inträffar fullmåne vid en specifik tidpunkt oavsett tidzon på jorden. Problematiken här uppstår att vi i regel inte följer Universell Tid utan följer den lokala tiden beroende på tidszonen vi befinner oss i vid tillfället.

För att vara helt korrekt kan man säga att fullmånen inträffar överallt samtidigt enligt UT, men upplevs att den inträffar vid olika tidpunkter beroende på i vilken tidszon man befinner sig i. Tidpunkterna för fullmåne 2016 vi presenterar här på sidan hänvisar till tidszonen vi i Sverige befinner oss i.

Mänskligheten har i urminnes tider förknippat fullmånen med mystik och övernaturliga fenomen, till exempel monster och varulvar, men även utnyttjat den för skörd, jakt och fiske. Fiskar tenderar att nappa oftare vid nymåne och fullmåne än i andra månfaser. Dock tenderar fisken att nappa betydligt sämre när fullmånen är som fullast jämfört med dagarna före och efter fullmånen. Varför det är så har vi inget svar på, men fiskare över hela världen är överrens att fiskarna nappar betydligt bättre dagarna precis före och strax efter fullmåne än vad dem gör när fullmånen står som högst i skyn.

Fullmånen är även en vanlig källa till skrock och vidskepelser där människor och vissa kulturer tror att fullmånen ger enskilda vardagliga händelser en övernaturlig effekt. En vidskepelse från Grekland säger att den som inte skålar med fullmånen åtminstone en gång under dess cykel inte heller förtjänar någon lycka. I en annan sägen som härstammar från Kroatien sägs det att om du häller rent vatten i en flaska som placeras i fullmånens ljus så kommer vattnet få kraft och ger skönhet till den som tvättar ansiktet med vattnet dagen efter. Det sägs även att fullmånens ljus kan rengöra och vitalisera ädelstenar och kristaller.

Fullmånen är och har alltid varit en vanlig inspirationskälla för artister och fullmånen har blivit synonym med romantik och förälskelse. 1801 hade självaste Beethoven skrivit färdigt en av sina populäraste musikstycken som blivit känd som Moonlight Sonata och syftar på fullmånens romantiska ljus. Frank Sinatra har I sin låt “Full moon and Empty Arms” sjungit om fullmånens charm och likaså har våra Svenska artister Ted Gärdestad och Rickad Wolf sjungit för oss om månen och fullmånen i sina låtar "Jag vill ha en egen måne" och "Det sitter en pojke på månen".


Många mänskliga kulturer har dessutom namngivit fullmånen genom årets månader och flertalet indianstammar använde månfaserna och fullmånen för att hålla koll på årstiderna. De kanske mest kända namnen härstammar från Algonquin stammarna som bodde i New England området i nuvarande USA. Några av de vanligaste namnen för våra månaders fullmånar följer här nedan:

http://www.manen.nu/fullmane

Av xenia alpkut - 19 maj 2016 11:00

     

Rymdfysiken omfattar studiet av naturliga plasman i universum, framförallt inom vårt solsystem. De områden i solsystemet som oftast behandlas av rymdfysiker är solvinden samt planeternas magnetosfärer och jonosfärer. Det synliga fenomen som mest förknippas med rymdfysik är norrskenet. Kännetecknande för rymdfysik är mätningar på plats (in situ) i rymden med hjälp av satelliter, rymdsonder och sondraketer. Även markbaserade mätningar, främst i radiovågsområdet eller med magnetometrar, är viktiga verktyg.


Relation till andra vetenskapsgrenar


Astronomi/astrofysik och rymdfysik har uppenbara beröringspunkter, kanske framförallt vad gäller solfysik och planetologi, och någon strikt uppdelning är inte möjlig. Eftersom rymdfysikens främsta studieobjekt är plasmat i rymden är plasmafysik väsentligt för ämnet. Rymdfysiker speciellt inriktade mot rymdplasmats fundamentala egenskaper kallar sig ibland rymdplasmafysiker. Relationen till geofysik är också viktig, framförallt vad gäller jordens magnetfält och atmosfär. Möjligheten att använda rymden som laboratorium gör att rymdfysiken också är öppen mot många andra grenar av fysiken.

Solsystemets rymdfysik i ett nötskal

Solvinden

Solsystemets rymdfysik domineras av solvinden, ett ständigt plasmautflöde från solen. Solvindens yttersta drivkraft kan sägas vara den stora tryckskillnaden mellan koronan och rymden utanför solsystemet. Solvinden blåser normalt med en vindhastighet av 300-500 km/s men är mycket tunn: runt fem partiklar (mest elektroner och protoner) per cm är normalt.[1]

Magnetosfärer och jonosfärer

Solvinden blåser genom hela solsystemet men böjs av när den kommer nära planeter med ett inre magnetfält, dvs Merkurius, jorden och de fyra jätteplaneterna. Runt planeten bildas då en sorts bubbla som solvinden inte når in i, en magnetosfär.[2] Eftersom solvinden blåser med en hastighet som är både supersonisk, alltså snabbare än ljudhastigheten i plasmat, och super-Alfvénisk, vilket betyder att vindhastigheten också är snabbare än den andra relevanta signalhastigheten i plasmat, den för Alfvénvågor, så bildas en bogchock framför magnetosfären.[3]



Jordens plasmasfär som den kan ses i UV-ljus, från NASA:s rymdfarkost IMAGE.

I idealfallet når solvinden alltså inte in i en magnetosfär, vars plasma därför borde ha lägre täthet än solvinden. Med undantag av Merkurius har dock alla planeter i solsystemet som har en magnetosfär också en atmosfär, vars översta lager joniseras av solens UV-strålning och bildar ett plasmalager som kallas jonosfären[4]. Utflöden från jonosfären förser magnetosfären med plasma, så att den inte är så tom som kunde förväntas. I en del områden flödar plasmat iväg mer eller mindre fritt, vilket ger mycket låg täthet i till exempel magnetosvansen[5]. I andra områden fångas det utflödande jonosfärplasmat in av planetens magnetfält, och då blir plasmats täthet mycket större. Ett sådant område kallas en plasmasfär, och den kan i vissa fall (exempelvis Jupiter) bli så stor att den fyller nästan hela magnetosfären[6], medan den i andra fall (exempelvis jorden) fyller bara en liten bråkdel av magnetosfärens volym[7].

En del solvindsplasma läcker ändå in i magnetosfären, bland annat genom en process som kallas rekonnektion då magnetfälten i solvinden och magnetosfären samverkar[8]. Viktigare är att också energi läcker in, och detta energiflöde driver stora system av elektriska strömmar i en magnetosfär. Dessa strömmar är ytterst ansvariga för norrskenet[9]. Energi kan också lagras upp som magnetisk energi i magnetosvansen, tills denna blir instabil av all upplagrad energi. Då frigörs den magnetiska energin i en geomagnetisk substorm, med bland annat grandiosa norrsken som vanlig följd[10].


Himlakroppar utan magnetfält


Planeter utan eget magnetfält har ingen magnetosfär, men har planeten ändå en atmosfär och därigenom också en jonosfär, som Venus och Mars, bildas ändå en liknande omgivning, med bland annat en bogchock som stoppar solvindsflödet innan det når planetens jonosfär. En himlakropp utan vare sig magnetfält eller atmosfär, som vår måne, är däremot direkt utsatt för solvinden. När månen är ute i solvinden (vilket den oftast är, även om den en stor del av tiden är inne i jordens magnetosfär) bildas ett nästan tomt område bakom den, dit solvinden inte når[11]. Asteroider är också direkt utsatta för solvindens påverkan, och så är även kometer när de är så långt ut i solsystemet att de inte har någon välutbildad koma eller svans. När kometer kommer längre in i solsystemet och släpper ut allt mer gas på grund av solvärmen så joniseras en del av denna gas och bildar en sorts jonosfär som dock inte är bunden av kometens svaga tyngdkraft utan fortsätter att expandera och bildar kometens koma. Framför (och delvis i) koman bildas återigen en bogchock. Kometer uppvisar vanligen två (ibland tre) svansar, varav en (vitgulaktig) består stoft och gas medan den andra (oftast svagare, mer blåtonad, och mer "hårlikt" strukturerad) består av plasma.[12]


https://sv.wikipedia.org/wiki/Rymdfysik


Presentation


HEJ

Välkommen till Xenia Alpkut´s blogg Min Blogg handlar om allt möjligt som är intressant och bra att veta! Det står dessutom jättemycket fakta och nöje :)

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11
12 13 14 15 16
17
18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Blogkeen
Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Bloglovin'

Gästbok

alla

nytt

    

MUSIK

KENT

En plats i solen

 

 

 

 

 

Solen

 

 

 

Solen är en stjärna av en relativt vanlig typ som befinner sig i centrum av vårt solsystem och som bildades för ungefär 4,6 miljarder år sedan när ett moln av gas och stoft i Vintergatan drogs samman.[9] Solsystemets åtta planeter, varav en är jorden (Tellus), samt fem dvärgplaneter, rör sig i elliptiska omloppsbanor runt solen. Solens utstrålande energi i form av ljus och värme som når jorden är en förutsättning för allt biologiskt liv på planeten jorden och den globala jämvikt som råder sedan miljarder år tillbaka i vädersystem och havsströmmar. Solen är en medelstor stjärna. I astronomiska sammanhang används ibland symbolen för den.

 

 

SOL

  


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se