Inlägg publicerade under kategorin 11 3 47 Rymden

Av xenia alpkut - 16 mars 2017 15:18

   


    


Fysiska egenskaper  

Saturnus påminner starkt om Jupiter. Båda planeterna är av gas, båda är gigantiska och båda roterar mycket snabbt runt sin egen axel, vilket ger upphov till en betydande avplattning. Saturnus har en gravitation vid ytan på 10,44 m/s2.


Saturnus sammansättning

Om man skulle skära upp Saturnus skulle man se att de yttre molnlagren bara bildar ett tunt skal, inte mer än 400 km tjockt. Planetens inre är mycket lugnare än molnlagren. Det är ett stabilt roterande klot av väte som är uppdelat i flera åtskilda skal. Närmast ytan finns ett tunt lager av vätgas. Detta övergår gradvis i en djup ocean av flytande väte som också innehåller helium. I planetens mitt finns en kärna av fast sten, ungefär lika stor som jorden. Trycket på kärnan är mycket stort, mer än en miljon gånger jordatmosfärens tryck, och temperaturen i kärnan uppgår till ca 11 700 °C, d.v.s betydligt varmare än på solens yta.[10]

Atmosfär

Saturnus atmosfär består av väte, helium och även små mängder vattenammoniak och metan. I atmosfären finns det starka orkaner, som på Jupiter, och det uppkommer vita moln på planeten då och då. Någon fläck, som är typiskt för Jupiter, finns dock inte. Det finns däremot liknande "ränder" på Saturnus som på Jupiter.


Saturnus ringar


De tidiga observationerna av Saturnus komplicerades av att jorden passerar genom planet för Saturnus ringar med ett par års mellanrum, vilket gör att ringarna då inte syns. Det var inte förrän 1659 som Christiaan Huygens korrekt antydde ringarnas geometri. Saturnus ringar förblev de enda kända ringarna i solsystemet till 1977 då tunna ringar upptäcktes runt Uranus och kort därefter även runt Jupiter och Neptunus.

Även om ringarna ser solida ut från Jorden består de i verkligheten av oräkneliga partiklar av is och andra kometfragment. Partiklarnas storlek kan sträcka sig från ett sandkorns till flera meter och kanske upp till en kilometer. Ringarna är ytterst tunna – bara en kilometer – jämfört diametern som är 250 000 km. Trots det imponerande utseendet så är det relativt lite material i ringarna – pressade man ihop allt till en enda kropp skulle den bara mäta 100 km.


Den 6 oktober 2009 offentliggjordes upptäckten av en mycket stor yttre ring av material i månen Phoebes omloppsbana, som är vinklad 27 grader från Saturnus ekvatorialplan[11] Ringen är på mellan 128 och 207 gånger Saturnus radie, och tros ha sitt ursprung i mikrometeroider som har slagit ned på Phoebe, som cirklar runt Saturnus på ett genomsnittligt avstånd av 215 gånger Saturnus radie. Ringens material borde därför dela Phoebes retrograda rörelse runt Saturnus. Om materialet skulle röra sig inåt skulle det möta den sida av månen Japetus som vetter i denna månes rörelseriktning, vilket skulle kunna förklara Japetus tvåfärgade utseende.[12]


 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Saturnus

 

ANNONS
Av xenia alpkut - 16 mars 2017 12:14

   

 

    

Saturnus (symbol: ) är den sjätte planeten från solen och den näst största i solsystemet. Den är en gasjätte, känd sedan förhistorisk tid. Galileo Galilei var den första att observera den genom ett teleskop år 1610. Han såg planeten när ringarnas läge fick planeten att se ut som tre planeter i en klump, vilket gjorde dåtidens forskare mycket förbryllade. Saturnus har nittiofem gånger så stor massa som jorden och har nio gånger så stor diameter.[9]



Saturnus uppkomst 


Saturnus och de övriga gasjättarna måste ha bildats på ett annat sätt än det inre solsystemet. Man vet dock inte hur det gick till. I likhet med alla de andra planeterna bildades Saturnus av rester från det gasmoln och det rymdstoft som givit upphov till solen. Det finns två teorier om hur gasjättarna bildades. Den ena är att partiklar av is och stoft kolliderade och slogs ihop till de yttre planeternas fasta kärnor, som sedan drog till sig gaser genom sin tyngdkraft. Den andra är att den skiva av rymdgrus som omgav den unga solen sprack upp i mindre klot av gas och stoft, vilka sedan drogs samman till planeter. Under miljontals år kolliderade fasta partiklar med varandra och byggde därigenom upp de stora klumpar av sten och metall som kallas planetesimaler. De blev tillräckligt stora för att deras egen tyngdkraft skulle dra till sig mer materia och ibland kolliderade de och slogs ihop med varandra. Enligt en teori bildades Saturnus kärna av stoftpartiklar som samlades i centrum.



https://sv.wikipedia.org/wiki/Saturnus

ANNONS
Av xenia alpkut - 23 februari 2017 13:33

     

 

En ny planet - med förutsättningar som liknar dem på jorden - har hittats.

På torsdagskvällen håller Nasa en presskonferens där man berättar om den nya upptäckten: exoplaneten Kepler 452B.

– I dag kan vi presentera upptäckten av en exoplanet. Det är jorden 2.0, säger John Grunsfeld, vid Nasa.


Det amerikanska rymdorganet Nasa höll under torsdagskvällen en presskonferens via telefon. Där berättade man om rymdskeppet Keplers senaste upptäckt: Planeten Kepler-452b.

– I dag kan vi presentera upptäckten av en exoplanet. Detta kan som en nära kusin till jorden och det närmaste vi hittills har kommit, det är jorden 2.0, säger John Grunsfeld, vid Nasa.



Upptäckten är den första planeten som är i nära storlek med jorden, Kepler-452b.

Betydande möjligheter till liv

Planeten ligger på ett gynnsamt avstånd till en solliknande stjärna. Avståndet till jorden är 1400 ljusår och den rundar sin stjärna var 385:e dag.

Den nya planeten må ligga långt från jorden, men är den planet som är mest lik jorden storleksmässigt av dem som Nasa hittills har hittat. Kepler-452b är 1,5 gånger större än jorden och enligt Nasa är det troligt att den har en bergig jordyta.

Det betyder enligt det amerikanska rymdorganet att det finns en betydande möjligheter för liv att uppstå på planeten.

– Vi kan tänka på Kepler-452b som en äldre kusin till jorden. Det ger oss en möjlighet att förstå och reflektera över jordens utveckling, säger Jon Jenkins vid Nasa.

Kepler-452b befinner sig inom den "beboeliga zonen" och enligt Nasa har den funnits i över 6 miljarder år.

– Den nya planetens bana liknar jordens bana runt vår sol. Det solsystemet som planeten ligger i ett solsystem som liknar vårt eget väldigt mycket, berättade man vid presskonferensen.

Upptäckten av planeten är enligt Nasa en milstolpe på vägen mot att hitta en annan jord. Nasa är hoppfulla och tror att det i framtiden finns en möjlighet att besöka den nya planeten.

– Du och jag kommer antagligen inte besöka de här planeterna. Men våra barnbarns barn skulle kunna det. Detta ger oss något att sikta mot. Om en generation kanske vi har möjlighet att ta oss dit, säger Jeff Coughlin vid Nasa.

Upptäckt gjord av teleskop

Den revolutionerande upptäckten har gjorts av rymdskeppet Kepler, som lanserades 2009. Uppgiften var att leta efter så kallade exoplaneter, planeter som befinner sig utanför vårt eget solsystem men med förutsättningar som liknar jordens.

– Exoplaneter, speciellt små jordliknande världar, var något som hörde hemma inom science fiction för bara 21 år sedan. I dag, tusentals upptäckter senare, är astronomer på väg att hitta något som människor har drömt om i tusentals år - en annan jord, skriver Nasa i ett pressmeddelande på sin hemsida.

Sedan Kepler lanserades för sex år sedan har den identifierat över tusen planeter och på 22 av dem tror man att förutsättningarna är sådana att liv skulle kunna uppstå.

 

Planeter inom den "beboeliga zonen"

Rymdskeppet Kepler har cirkulerat i en bana med en diameter på 150 miljoner kilometer från solen.

Nasa har varit speciellt intresserade av att hitta planeter som befinner sig inom den "beboeliga zonen". Det betyder ett lagom långt avstånd till en stjärna för att vatten ska kunna finnas på planetens yta, skriver The Mirror.

De flesta av de planeter, där liv kan uppstå är större än jorden. Enligt Daily Mail ska de tidigare upptäckta planeterna vara uppemot 40 procent större än jorden.

Under veckan som gått kom även nyheten om att svenskättlingen Kjell Lindgren besökt den internationella rymdstationen ISS. Under omsdagen sköts Lindgren i väg i en rymdkapsel till ISS och han uppges nu ha landat.


Kjell Lindgren har sina rötter i norra Skåne varifrån hans släktingar utvandrade 1902 och ska vara ättling till Osbyprästen Sam Dahl.



http://www.expressen.se/nyheter/astronomer-kan-ha-hittat-en-jordlik-planet/

Av xenia alpkut - 11 februari 2017 11:00

 

Det vanliga svaret är 4,5 miljarder år. Men en grupp forskare i USA anger nu en mer exakt ålder för när planeterna har bildats. Deras svar är 4,653 miljarder år.

Det är alltså exakt så lång tid som har gått sedan gas- och stoftskivan runt den nya solen helt eller nästan helt sugits upp och bildat planeter, menar forskarna vid Massachusetts Institute of Technology, MIT, i Boston, USA. Deras beräkningar publiceras i den vetenskapliga tidskriften Science.

När solen en gång tändes och började lysa hade den bildats av sammanpressad gas och stoft. Den gjorde inte av med allt som fanns i grannskapet, utan en enorm skiva med ungefär samma innehåll blev kvar runt den nya stjärnan. På ganska kort tid, bara fyra miljoner år, hade planeter bildats och slukat allt eller nästan allt av gasen och stoftet. Först kom de stora gasjättarna, som Jupiter och Saturnus, något senare de små stenplaneterna som jorden.

Spår i meteoriter

Det internationella forskarteamet har studerat spåren av uråldrig magnetism i mycket sällsynta meteoriter, stenar som en gång fallit ner på jordytan. Mineralet kallas angrit och man tror att stenarna bildats under solsystemets allra första början. Då ”frös” de också i sina beståndsdelar, inklusive spår av påverkan från magnetfält.

Forskarna hade tillgång till fyra av de här fåtaliga exemplaren. Ett av dessa hade legat hemma hos en argentinsk bonde i 20 år. Han hade hittat det på åkern och trott att det kanske kunde vara något gammalt indianföremål. När bonden bestämde sig för att fråga experter vad det var, visade det sig vara en av de här sällsynta meteoriterna, berättar en av forskarna.

Trovärdigt

Att fastslå en ålder på ”ungefär” 3 till 4 miljoner år i sammanhang när det handlar om tusentals miljoner år, kan låta osäkert. Men det tycker inte Martin Whitehouse, professor i geologi vid Naturhistoriska riksmuséet i Stockholm:

– Åldersangivelsen är helt trovärdig, anser jag. Metoderna de använt är väl etablerade, och att komma så nära som inom någon miljon år eller så är väl förmodligen det bästa någon kan åstadkomma, säger Martin Whitehouse till SVT Nyheter.

Magnetometer

Genom att mäta förhållandet mellan mängderna uran respektive bly har tidigare studier kunna fastslå att de äldsta stenarna bildades för just 4,653 miljarder år sedan.

När man sedan la stenarna i en magnetometer visade det sig att det fanns så lite spår av magnetisering kvar att man måste dra slutsatsen att det fanns väldigt lite magnetism när de bildades. Sedan gick man vidare och försökte återskapa det magnetfält som behövs för att orsaka de här spåren.

Slutsatsen blev att gas- och stoftskivan runt den nya solen hade försvunnit inom fyra miljoner år, eller åtminstone var på väg att försvinna. Och det skedde därför att planeterna hade bildats och sugit upp gasen.

Mer exakt beräkning

Den här beräkningen av planeternas ålder är mycket mer exakt än de tidigare uppskattningarna, som främst bygger på observationer av andra stjärnor långt borta. Utifrån dessa har man beräknat att det tog 1 till 10 miljoner år.

Forskarlaget menar att det här betyder att en av de två vanligaste teorierna för planetbildning är mer rätt än den andra. Den första teorin säger att jätteplaneter av gas och is, som Jupiter och Saturnus till exempel, bildades när kondenserande gas föll samman av tyngdkraften. Så skedde när solen bildades. Det är en process som beräknas ta kanske 100.000 år.


Den andra teorin säger att planeterna bildades i två steg. Först krockade stenklumpar och slogs ihop till en efterhand allt större stenkärna, som sedan drog till sig enorma mängder gas och bildade bl a Jupiter. Den processen tog längre tid, kanske en eller ett par miljoner år, och därför anser forskarna utifrån de här resultaten att det är den som är mer trolig.

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/exakt-sa-gammalt-ar-solsystemet

Av xenia alpkut - 9 februari 2017 14:22

 

V år grannplanet Mars är den fjärde av solsystemets planeter, räknat från solen och ut. Ställd i relation till vår egen planet, jorden, så är mars mindre; bara 3390 km i radie och med en gravitation vid markytan på strax över tredjedelen av jordens. Ytan på Mars är täckt av brunt stoft och kratrar efter meteoritnedslag. En tunn atmosfär, i huvudsak bestående av koldioxid, omger planeten, en atmosfär som trots sin tunnhet emellertid kännetecknas av starka vindar vilka draga från högre latituder in emot ekvatorn. Temperaturen kan beräknas variera mellan -45° C och +22°C utmed ekvatorn medan motsvarande intervall vid polerna bör ligga mellan -70°C och +6°C, med en nedre fattning som låter koldioxid uppträda i fast form, som kolsyreis. Mars roterar ett varv kring sin egen axel på 24 timmar och lite drygt 30 minuter, medan dess år p.g.a planetens relativt jorden längre avstånd till solen (228 miljoner km) mäter 23 jordmånader.

   Liv på Mars?


T idigare restes mången förhoppning om att det skulle finnas utvecklat liv på Mars, en spekulation, utgående från tidiga observationer av förment regelbundna linjesystem på dess yta. Man tyckte sig även se mörka områden av växtlighet vilka till utbredningen uppvisade någon slags periodicitet i tiden. Idag lutar man åt tolkningen att det senare fenomenet består i bergsformationer vilka genom starka vindars verkan täckas och avtäckas av sand, medan kanalerna äro geologiska sprickbildningar vilka blott genom betraktarens inbillning sammankopplas i interpreterade system. Visserligen förekomma syre och vattenånga i Mars atmosfär, men så utan att likväl yppa några större kvantiteter. Kring planeten Mars kretsa tvenne månar varav den ena kallas Phobos och den andra Deimos.

http://karelma.com/rymden/mars.html

Av xenia alpkut - 29 januari 2017 10:15

 


http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/universum-utvidgas-annu-snabbare-och-ojamnt


”Här finns kanske ny fysik som ligger bortom vår nuvarande kunskap om universum!” Så säger en astrofysiker efter att nya undersökningar visat att mätvärdena för universums utvidgning inte riktigt stämmer med den teoretiska modell som de flesta forskare håller sig till. 

Att universum fortsätter att svälla i storlek – att all materia i universum ser ut att vara på väg bort från all annan materia - och dessutom i ökande hastighet har vi känt till i några årtionden. Det finns ett mätvärde för detta, kallat Hubble-konstanten. För att vara mer korrekt är det rum-tid-volymen av det observerbara universum som expanderar. 

Långväga objekt

De här nya mätningarna har gjorts med flera instrument, bland annat rymdteleskopet Hubble (döpt efter den amerikanske astronomen Edwin Hubble som också fått ge namn åt konstanten). Man har använt sig av de massiva galaxer som ligger mellan oss och väldigt avlägsna, extremt ljusstarka galaxkärnor som kallas kvasarer. Ljuset från dessa kvasarer passerar genom eller runt de massiva galaxerna och böjs eller förstärks på grund av tyngdkraften, vilket gör att de kallas gravitationslinser. Tack vare sådana har forskare kunnat se objekt väldigt långt borta som egentligen skulle vara osynliga för oss. 

Ny forskning

Och nu har de nya mätvärdena som gäller vårt ”lokala universum” visat sig inte stämma med modellen. Den nya forskningen och den som fram tills nu varit den man förlitat sig på, har gjorts med lite olika utgångspunkter och gett lite olika resultat. De äldre värdena utgår från det tidiga universum, utifrån den bakgrundsstrålning från den Stora Smällen (Big Bang) som finns kvar. Forskargruppen nu har bland annat fått fram ett ovanligt exakt värde för Hubble-konstanten, vilket är något kosmologer mycket gärna vill ha. Och det tycks visa att utvidgningen går snabbare än väntat. 

– Konstanten är avgörande för modern astronomi. Den kan hjälpa oss att bedöma huruvida vår bild av universum, med mörk energi, mörk materia och vanlig materia, faktiskt är korrekt eller om vi missar något grundläggande, konstaterar en schweizisk medlem av forskargruppen. 

Vad som är helt klart är att universum verkar fortsätta sin utvidgning och i ökande hastighet, det ifrågasätts inte. Någon gång i en extremt avlägsen framtid är det enligt teorin tänkbart att all normal materia i universum ligger så utspridd att en iakttagare på någon planet bara ser svart. 


Av xenia alpkut - 22 november 2016 18:00

 

En rymdfarare, även astronaut (amerikansk rymdfarare), kosmonaut (rysk rymdfarare) eller taikonaut (kinesisk rymdfarare), är en människa som färdas i rymden utanför jordens atmosfär. Rymdfarare är genom bemannade rymdfärdsprogram utbildade till att föra befäl, flyga eller vara besättningsmedlemmar på rymdfarkoster.

Fram till 2003 utbildades rymdfarare enbart av stater, antingen i militären eller genom civila rymdorganisationer. Arbetsuppgifterna i rymden är bland annat forskning och tekniskt underhåll av infrastrukturen i rymden. Under 2000-talet har de flesta bemannade rymdfärder gått till den Internationella rymdstationen (ISS), där en viktig uppgift varit ihopmonteringen av rymdstationens delar.

År 2004 blev Mike Melvill den första personen att flyga upp i rymden i ett helt privatfinansierat projekt, SpaceShipOne.[1] Farkosten nådde en höjd av 100 kilometer, den av NASA, USA:s flygvapen och Fédération Aéronautique Internationale definierade gränsen för var rymden börjar.

Definition

Kriterierna för vad som räknas som bemannade rymdfärder varierar. Fédération Aéronautique Internationale (FAI) räknar endast flygningar som överstiger en höjd av 100 kilometer. I USA får alla rymdfarare som når en höjd av minst 80 kilometer en speciell utmärkelse, The Astronaut Badge.[2]

Totalt 489 människor från 38 länder har nått en höjd på 100 kilometer eller mer. 486 har nått Low Earth Orbit, det kommunikationssatellitsystem som kretsar kring jorden och som huvudsakligen används för mobiltelefonkommunikation.[3][4] 24 människor har rest längre bort, antingen till månbanan eller till månens yta; tre av dessa 24 har gjort det två gånger: James "Jim" Lovell, John W. Young och Eugene Cernan.[5]


Enligt USA:s kriterier har 496 människor nått rymden (över 80 kilometers höjd). Av åtta piloter på North American X-15 som nådde 80 kilometers höjd nådde sju över 80 kilometer men under 100 kilometer.[6] Astronauter har tillbringat över 30 400 dagar (totalt mer än 83 år) i rymden, inkluderande över 100 dagars rymdpromenader.[6][7] Rymdfararen Sergej Krikaljov har tillbringat mest tid i rymden, 803 dagar, 9 timmar och 39 minuter, eller två år och två månader.[8][9] Peggy A. Whitson är den kvinna som har tillbringat mest tid i rymden, nämligen 377 dagar.[10]


https://sv.wikipedia.org/wiki/Rymdfarare

Av xenia alpkut - 22 november 2016 13:00

 

Rymden (eller ibland världsrymden) är de relativt tomma områdena i universum som finns utanför himlakropparnas atmosfärer. Begreppet används ibland med den alternativa betydelsen universum.

Det finns ingen klar gräns mellan jordens atmosfär och rymden eftersom atmosfärens densitet minskar gradvis ju längre man kommer från jorden. Emellertid har Fédération Aéronautique Internationale tagit fram den så kallade Karmanlinjen, som ligger på en altitud av 100 kilometer över havsytan, som en arbetsdefinition för att skilja mellan rymd- och luftfart. Denna definition används eftersom på altituder över cirka 100 kilometer, beräknade Theodore von Kármán, måste en farkost färdas snabbare än jordens omloppshastighet för att kunna få tillräcklig lyftkraft från atmosfären. I USA har man bestämt att personer som färdas på en altitud över 80 kilometer betraktas som astronauter. Vid återinträde i atmosfären brukar 120 kilometer vara den gräns då man börjar märka av luftmotståndet, detta beror dock mycket på farkostens ballistiska koefficient.

I motsats till vad många tror är rymden inte helt tom (det vill säga inte ett perfekt vakuum), utan innehåller nästan överallt en tunn gas, huvudsakligen i plasmatillstånd, såväl som elektromagnetisk strålning. Förhållandena i rymdplasmat benämnes ofta rymdväder. Hypotetiskt (eller troligen) innehåller rymden även stora mängder mörk materia och mörk energi.



https://sv.wikipedia.org/wiki/Rymden

Presentation


HEJ

Välkommen till Xenia Alpkut´s blogg Min Blogg handlar om allt möjligt som är intressant och bra att veta! Det står dessutom jättemycket fakta och nöje :)

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11
12
13 14
15 16 17 18 19 20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Blogkeen
Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Bloglovin'

Gästbok

alla

nytt

    

MUSIK

KENT

En plats i solen

 

 

 

 

 

Solen

 

 

 

Solen är en stjärna av en relativt vanlig typ som befinner sig i centrum av vårt solsystem och som bildades för ungefär 4,6 miljarder år sedan när ett moln av gas och stoft i Vintergatan drogs samman.[9] Solsystemets åtta planeter, varav en är jorden (Tellus), samt fem dvärgplaneter, rör sig i elliptiska omloppsbanor runt solen. Solens utstrålande energi i form av ljus och värme som når jorden är en förutsättning för allt biologiskt liv på planeten jorden och den globala jämvikt som råder sedan miljarder år tillbaka i vädersystem och havsströmmar. Solen är en medelstor stjärna. I astronomiska sammanhang används ibland symbolen för den.

 

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se