Inlägg publicerade under kategorin 11 3 47 Rymden

Av xenia alpkut - 29 januari 2017 10:15

 


http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/universum-utvidgas-annu-snabbare-och-ojamnt


”Här finns kanske ny fysik som ligger bortom vår nuvarande kunskap om universum!” Så säger en astrofysiker efter att nya undersökningar visat att mätvärdena för universums utvidgning inte riktigt stämmer med den teoretiska modell som de flesta forskare håller sig till. 

Att universum fortsätter att svälla i storlek – att all materia i universum ser ut att vara på väg bort från all annan materia - och dessutom i ökande hastighet har vi känt till i några årtionden. Det finns ett mätvärde för detta, kallat Hubble-konstanten. För att vara mer korrekt är det rum-tid-volymen av det observerbara universum som expanderar. 

Långväga objekt

De här nya mätningarna har gjorts med flera instrument, bland annat rymdteleskopet Hubble (döpt efter den amerikanske astronomen Edwin Hubble som också fått ge namn åt konstanten). Man har använt sig av de massiva galaxer som ligger mellan oss och väldigt avlägsna, extremt ljusstarka galaxkärnor som kallas kvasarer. Ljuset från dessa kvasarer passerar genom eller runt de massiva galaxerna och böjs eller förstärks på grund av tyngdkraften, vilket gör att de kallas gravitationslinser. Tack vare sådana har forskare kunnat se objekt väldigt långt borta som egentligen skulle vara osynliga för oss. 

Ny forskning

Och nu har de nya mätvärdena som gäller vårt ”lokala universum” visat sig inte stämma med modellen. Den nya forskningen och den som fram tills nu varit den man förlitat sig på, har gjorts med lite olika utgångspunkter och gett lite olika resultat. De äldre värdena utgår från det tidiga universum, utifrån den bakgrundsstrålning från den Stora Smällen (Big Bang) som finns kvar. Forskargruppen nu har bland annat fått fram ett ovanligt exakt värde för Hubble-konstanten, vilket är något kosmologer mycket gärna vill ha. Och det tycks visa att utvidgningen går snabbare än väntat. 

– Konstanten är avgörande för modern astronomi. Den kan hjälpa oss att bedöma huruvida vår bild av universum, med mörk energi, mörk materia och vanlig materia, faktiskt är korrekt eller om vi missar något grundläggande, konstaterar en schweizisk medlem av forskargruppen. 

Vad som är helt klart är att universum verkar fortsätta sin utvidgning och i ökande hastighet, det ifrågasätts inte. Någon gång i en extremt avlägsen framtid är det enligt teorin tänkbart att all normal materia i universum ligger så utspridd att en iakttagare på någon planet bara ser svart. 


ANNONS
Av xenia alpkut - 22 november 2016 18:00

 

En rymdfarare, även astronaut (amerikansk rymdfarare), kosmonaut (rysk rymdfarare) eller taikonaut (kinesisk rymdfarare), är en människa som färdas i rymden utanför jordens atmosfär. Rymdfarare är genom bemannade rymdfärdsprogram utbildade till att föra befäl, flyga eller vara besättningsmedlemmar på rymdfarkoster.

Fram till 2003 utbildades rymdfarare enbart av stater, antingen i militären eller genom civila rymdorganisationer. Arbetsuppgifterna i rymden är bland annat forskning och tekniskt underhåll av infrastrukturen i rymden. Under 2000-talet har de flesta bemannade rymdfärder gått till den Internationella rymdstationen (ISS), där en viktig uppgift varit ihopmonteringen av rymdstationens delar.

År 2004 blev Mike Melvill den första personen att flyga upp i rymden i ett helt privatfinansierat projekt, SpaceShipOne.[1] Farkosten nådde en höjd av 100 kilometer, den av NASA, USA:s flygvapen och Fédération Aéronautique Internationale definierade gränsen för var rymden börjar.

Definition

Kriterierna för vad som räknas som bemannade rymdfärder varierar. Fédération Aéronautique Internationale (FAI) räknar endast flygningar som överstiger en höjd av 100 kilometer. I USA får alla rymdfarare som når en höjd av minst 80 kilometer en speciell utmärkelse, The Astronaut Badge.[2]

Totalt 489 människor från 38 länder har nått en höjd på 100 kilometer eller mer. 486 har nått Low Earth Orbit, det kommunikationssatellitsystem som kretsar kring jorden och som huvudsakligen används för mobiltelefonkommunikation.[3][4] 24 människor har rest längre bort, antingen till månbanan eller till månens yta; tre av dessa 24 har gjort det två gånger: James "Jim" Lovell, John W. Young och Eugene Cernan.[5]


Enligt USA:s kriterier har 496 människor nått rymden (över 80 kilometers höjd). Av åtta piloter på North American X-15 som nådde 80 kilometers höjd nådde sju över 80 kilometer men under 100 kilometer.[6] Astronauter har tillbringat över 30 400 dagar (totalt mer än 83 år) i rymden, inkluderande över 100 dagars rymdpromenader.[6][7] Rymdfararen Sergej Krikaljov har tillbringat mest tid i rymden, 803 dagar, 9 timmar och 39 minuter, eller två år och två månader.[8][9] Peggy A. Whitson är den kvinna som har tillbringat mest tid i rymden, nämligen 377 dagar.[10]


https://sv.wikipedia.org/wiki/Rymdfarare

ANNONS
Av xenia alpkut - 22 november 2016 13:00

 

Rymden (eller ibland världsrymden) är de relativt tomma områdena i universum som finns utanför himlakropparnas atmosfärer. Begreppet används ibland med den alternativa betydelsen universum.

Det finns ingen klar gräns mellan jordens atmosfär och rymden eftersom atmosfärens densitet minskar gradvis ju längre man kommer från jorden. Emellertid har Fédération Aéronautique Internationale tagit fram den så kallade Karmanlinjen, som ligger på en altitud av 100 kilometer över havsytan, som en arbetsdefinition för att skilja mellan rymd- och luftfart. Denna definition används eftersom på altituder över cirka 100 kilometer, beräknade Theodore von Kármán, måste en farkost färdas snabbare än jordens omloppshastighet för att kunna få tillräcklig lyftkraft från atmosfären. I USA har man bestämt att personer som färdas på en altitud över 80 kilometer betraktas som astronauter. Vid återinträde i atmosfären brukar 120 kilometer vara den gräns då man börjar märka av luftmotståndet, detta beror dock mycket på farkostens ballistiska koefficient.

I motsats till vad många tror är rymden inte helt tom (det vill säga inte ett perfekt vakuum), utan innehåller nästan överallt en tunn gas, huvudsakligen i plasmatillstånd, såväl som elektromagnetisk strålning. Förhållandena i rymdplasmat benämnes ofta rymdväder. Hypotetiskt (eller troligen) innehåller rymden även stora mängder mörk materia och mörk energi.



https://sv.wikipedia.org/wiki/Rymden

Av xenia alpkut - 1 november 2016 17:47

Förvisso finns ytterligare data som anses stöda teorin om att expansionen sker i ökande takt. Exempelvis kosmisk bakgrundsstrålning vilket man tror är ett arv från Big bang. Men Sarkar är trots det kritisk och pekar på att dessa data är framtagna inom ramen för vad han kallar en förmodad modell.

– Så det är ganska troligt att vi missleds och att den uppenbara manifestationen av mörk energi är koncensus av att ha analyserat data i en förenklad teoretisk modell – en som konstruerades på 30-talet, långt innan det fanns verklig data, säger Sarkar i ett uttalande enligt Science Daily.

– Naturligtvis kommer det att behövas arbete för att övertyga fysikvärlden om det här, men vårt arbete demonstrerar att en av grundpelarna i modellen för standardkosmologi är ganska skakig. Förhoppningsvis kommer det här att motivera bättre analyser av kosmologiska data och inspirera teoretiker att undersöka mer nyanserade kosmologiska modeller, fortsätter Sarkar.

Svar om tio år?

Samtidigt poängterar han att ytterligare arbete kommer att krävas för att få ett slutgiltigt svar – vilket vi inte verkar kunna vänta oss än på ett tag.

– Betydande framsteg kommer att göras när European Extremely Large Telescope gör observationer med en laserkamera för att mäta direkt, under tio, femton år, om expansionstakten faktiskt accelererar, säger Sarkar.


Källor: Sciense Daily, Forskning och framsteg.

 

Av xenia alpkut - 1 november 2016 17:45

 

Upptäckten att rymden tycks expandera i ett accelererande tempo är en svindlande tanke – och den belönades med Nobelpriset i fysik för ett par år sedan.

Men nu ifrågasätts teorin som blivit grundläggande inom kosmologin.

– En av grundpelarna i modellen för standardkosmologi är ganska skakig, säger forskaren Subir Sarkar.

1915 lade Albert Einstein fram sin världskända, allmänna relativitetsteori. Teorin, som i korta drag går ut på att universum måste vidgas eller krympa, har lagt grunden för hur vi ser på världsalltet.

Men Einstein såg ett problem. Han kunde inte förlika sig med att världsalltet inte hade funnits för evigt. Lösningen såg han i att sätta in en kosmologisk konstant i sina ekvationer. En konstant som beskrev en sorts antigravitation.

Senare ångrade sig Einstein djupt och kallade till och med sin konstant för sitt största misstag. Men i dag har den använts som ett sätt att förklara mörk energi. Mörk energi har i sin tur använts för att förklara varför universum tycks expandera allt snabbare.

Upptäckten gjorde att kosmologin skakades i grunden och än i dag anses mörk energi vara en av våra största gåtor.

Forskarna trodde att de skulle få fram ett konstant mått på hur snabbt rymden expanderar. Men resultatet förvånade – rymden verkade expandera allt snabbare. Förklaringen till det ökande tempot såg forskarna i mörk energi.


2011 tilldelades Saul Perlmutter, Brian Schmidt och Adam Riess Nobelpriset i fysik för sin upptäckt som lett till den i dag allmänt vedertagna idén att den så kallade mörka energin pressar på och gör att expansionen går allt snabbare.

Upptäckten gjorde att kosmologin skakades i grunden och än i dag anses mörk energi vara en av våra största gåtor.


Teorin ifrågasätts

Men nu publiceras en ny studie som verkar ställa allt på sin spets. Det är nämligen en grupp forskare som ställer sig tveksamma inför teorin.

Teamet vid Oxford university under ledning av professor Subir Sarkar studerat data över 740 supernovor typ Ia, vilket innebär att de studerat mer än 10 gånger så mycket data som forskarna bakom den Nobelprisbelönta upptäckten.

Vårt arbete demonstrerar att en av grundpelarna i modellen för standardkosmologi är ganska skakig.


Forskarna hävdar att bevisen för att universum expanderar allt snabbare inte är lika starka som man tidigare trott. Dessutom visar studien, som publicerats i tidskriften Scientific Reports, att resultaten snarare rimmar med att universum expanderar i en konstant takt.



Subir Sarkar menar att den upptäckten är långt ifrån så vattentät som vanligtvis krävs för att en upptäckt ska få grundläggande betydelse. Upptäckten är flerfaldigt prisbelönt, förutom Nobelpriset har den fått Gruber Cosmology Prize och Breakthrough Prize in Fundamental Physics. Och Subir menar att prisen bidragit till att göra teorin till en standardmodell.


http://www.expressen.se/nyheter/hur-snabbt-expanderar-rymden-egentligen/

Av xenia alpkut - 19 oktober 2016 14:17

  Efter sju månader på resa, en sträcka på nästan 500 miljoner km, har den europeisk- ryska rymdsonden ExoMars nu nått sitt mål.

I söndags var ExoMars 2016 framme vid sitt mål: planeten Mars. Sent på eftermiddagen svensk tid signalerades att landaren "Schiaparelli" separerats från sonden, som första förberedelse till själva landningen i dag.

Nu ska landaren ”Schiaparelli” svepa in i planetens atmosfär med en hastighet av 21.000 km/tim. När den är två meter över marken ska hastigheten ha minskat till 7 km/tim.

Viktigt test

Det handlar egentligen om två uppdrag. Det som sker nu är del ett. Dagens landning är främst en teknik-kontroll. Man vill kolla att europeiska ESA i samarbete med Ryssland kan få ner en landare som inte går sönder på vägen och som kan sända signaler.

Moderskeppet, som stannar i omloppsbana, har däremot mycket intressanta mätningar att göra. Och de handlar åter om huvudfrågan: har det funnits liv på Mars?

Borra djupt

Del två kommer att skickas till Mars 2020 och innehåller en bil med plattform för vetenskapliga instrument som ska landsättas. Bland de många instrumenten blir kanske borren mest intressant: för första gången ska man kunna borra två meter ner i marken, långt djupare än tidigare.

Om det finns någon form av mikroorganismer, eller fossil av mikroorganismer, så lär man knappast finna sådana på ytan eftersom strålningen är stark. Däremot kanske ett par meter under marken...

Det finns is vid polerna på Mars och det har flutit vatten på ytan en gång i forntiden. Kanske flyter fortfarande ibland ett slags saltlösning under vissa perioder på ytan; bilder som tyder på det publicerades härom året. Så om det fanns vatten, fanns det också liv? Mars är en snustorr, iskall ökenplanet, men verkar ha varit mycket fuktigare och varmare under sin första årmiljard.

Spår av sumpgas

Tidigare expeditioner har sniffat spår av metan, sumpgas, i planetens atmosfär. På jorden bildas metan oftast av biologiska processer  – alltså liv. Men också geologiska förändringar kan bilda metan. ExoMars har bättre instrument ombord och ska försöka spåra varifrån metanet kommer.

Utforskningen av den röda planeten har inte gått särskilt smärtfritt. Sovjetunionen gjorde det första försöket i oktober 1960 men det havererade redan på startplattan.

Den första sond som antagligen nådde Mars, också den sovjetisk 1963, gick inte att få kontakt med längre efter drygt halva resan. I november 1964 flög amerikanska Mariner-4 förbi och gav oss de första svart-vita bilderna.

Pinsam felprogrammering

Det kanske mest ökända misslyckandet är Mars Climate Orbiter 1999 som dök in i sin omloppsbana 100 km lägre än planerat och därför brann upp. Det visade sig att en av NASA:s underleverantörer använt sig av engelska miles i programmeringen istället för det NASA hade begärt, nämligen det metriska systemet.

Men det har också varit en rad stora framgångar, framför allt amerikanska. 1997 landsatte NASA den första lilla bilen på ytan. Mars Odyssey, som lyfte 2001, fungerar fortfarande. Även Mars Express från 2003 (där ESA är med) fungerar.

Seglivad rymdbil

Markbilen ”Opportunity” har rullat omkring och fotograferat och tagit små prover sedan sin landning i januari 2004. Den har alltså fungerat i över 12 år. Den förväntade livslängden var tre månader. Även Indien har haft en fungerande Mars-sond på plats sedan september 2014.

Även ESA har försökt tidigare: i december 2003 skulle landaren ”Beagle” ner på Mars-ytan. Men det kom aldrig något pip och efter ett par månader förklarade man officiellt att uppdraget misslyckats.

Sedan gick det nästan elva år innan en kamera ombord på en amerikansk sond faktiskt hittade "Beagle" nere på Mars. Bilderna ledde till slutsatsen att två av de fyra solpanelerna aldrig vecklats ut som de skulle och istället blockerat kommunikationsantennen. Kanske hade landningen blivit för hård på grund av fel på fallskärmar eller krockkuddar.

Revansch för ESA?

Man kanske kan säga att dagens landare ”Schiaparelli” för ESA blir ett slags revanschförsök. Det är sandstorms-säsong på Mars just nu men osäkert om det kommer att påverka landningen.

Enligt planerna ska signalerna från landaren tas emot hemma på jorden strax efter kl 18.30 svensk tid. Då får vi veta hur det gick.

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/europeiska-sonden-framme-vid-mars

Av xenia alpkut - 18 oktober 2016 18:15

 

 

     

Den här artikeln handlar om stjärnan Solen. För ett släkte av musslor, se Solen (djur). För andra betydelser, se Sol.

Solstrålning leder hit. Se även solinstrålning.

Solen är en stjärna av en relativt vanlig typ som befinner sig i centrum av vårt solsystem och som bildades för ungefär 4,6 miljarder år sedan när ett moln av gas och stoft i Vintergatan drogs samman.[9] Solsystemets åtta planeter, varav en är jorden (Tellus), samt fem dvärgplaneter, rör sig i elliptiska omloppsbanor runt solen. Solens utstrålande energi i form av ljus och värme som når jorden är en förutsättning för allt biologiskt liv på planeten jorden och den globala jämvikt som råder sedan miljarder år tillbaka i vädersystem och havsströmmar. Solen är en medelstor stjärna. I astronomiska sammanhang används ibland symbolen för den.

Solen är det största objektet i jordens närhet och dess diameter är cirka 109 gånger större än jordens, vilket gör den drygt en miljon gånger större än jorden (det får alltså plats en miljon jordklot innanför solens yta). Den har en massa på cirka 1,99 × 1030 kg, vilket motsvarar 333 000 jordmassor. Omkring 99 procent av hela solsystemets massa finns i solen, och den påverkar därför genom sin stora gravitationskraft alla planeters rörelser i vårt solsystem.

Solen befinner sig i utkanten av galaxen Vintergatan; 26 000 ljusår från Vintergatans centrum och 2,6 ljusår från Vintergatans mittplan. Solen rör sig med en hastighet av 792 000 km/h relativt Vintergatans centrum. Det tar drygt 240 miljoner år för den att förflytta sig ett varv runt Vintergatans centrum.

Avståndet från jorden till solen är cirka 108 gånger solens diameter = 150 miljoner km (1 astronomisk enhet). Det ljus som alstras av solen når jordytan efter 8 1/3 minuter.

Solens vinkelhastighet eller rotationshastighet varierar på olika breddgrader eftersom det inte finns en fast yta. Den är högst vid ekvatorn där solytan tar 25,05 dygn att göra ett varv och 34,4 dygn vid polerna, se tabell.


Ljus och temperatur 

Merparten av solens massa, ungefär 73,46 procent, består av väte (H). Den höga temperaturen i solens centrala delar, som beräknas vara 15 miljoner °C, gör att väte omvandlas till helium (He) genom fusion. Att det verkligen är fusion som pågår i solens inre har bekräftats genom mätningar av neutriner från solen[10][11]. Fusionsprocessen upprätthåller idag den höga temperaturen i solens inre.

Fusionen producerar dessutom en stor mängd energirika fotoner (gamma- och röntgenstrålning), som så småningom ger vårt solsken. På väg ut ur solen påverkas fotonerna av joner i solens materia genom absorption och spridning. Under denna långa process (17 000–50 miljoner år) förlorar varje foton energi, och de flesta fotonerna lämnar slutligen solytan med en energi motsvarande synligt ljus. Att det tar en sådan lång tid för energin att lämna solens centrum är en viktig anledning till varför det är så varmt där. Solens spektrum approximeras väl av en svartkroppsstrålare med en temperatur på cirka 6 000 °C.


Energin som alstras av solen motsvarar 385 kvadriljoner watt, eller 385 Yottawatt, eller 3,85×1026 watt (385 000 000 000 000 000 000 000 000 W).


https://sv.wikipedia.org/wiki/Solen

Av xenia alpkut - 18 oktober 2016 18:00

Solvinden Solen slungar ständigt ut materia åt alla håll, med en takt av cirka en miljon ton per sekund (109 kg/s). Denna materia, som till största delen består av elektroner och protoner (och alltså är ett plasma), utgör den så kallade solvinden. Solvindens intensitet varierar ständigt, och är bland annat knuten till olika former av solaktivitet (se solfläckar), vilket gör att det också finns en elvaårig variation med solfläckscykeln.


Fenomen på jorden som orsakas av solen


Solen värmer upp jorden och dess atmosfär. Dess solstrålar är en drivande faktor i fotosyntesen som ger upphov till växter och i förlängningen allt liv på jorden.

Det mesta av solvinden avlänkas av jordens magnetfält och flödar runt magnetosfären istället för att nå atmosfären. Elektrisk växelverkan mellan solvinden och magnetosfären ger dock upphov till elektriska strömmar i magnetosfären, vilka i sin tur orsakar norrsken och sydsken (se polarsken). Vid ovanligt kraftig solaktivitet kan jorden drabbas av en geomagnetisk storm, vilken i sällsynta fall kan orsaka stora störningar i elkraftsystemen.

Solens strålning i ultraviolett- och röntgenområdena påverkar plasmatätheten i jonosfären vilket bland annat ger drastiska effekter på utbredningen av radiovågor på frekvenser under några megahertz.

Andra fenomen som solen medverkar till är tidvattnet, som visserligen till största delen beror på månens gravitationsfält, men där även solen spelar en stor roll. De starkaste tidvattenkrafterna bildas när solen och månen samverkar, så kallad springflod. När de motverkar varandra kallas det nipflod.

Fenomen av astronomisk art[redigera | redigera wikitext]

Solen har en avgörande roll vid förmörkelser. Vid en solförmörkelse befinner sig månen på en rät linje mellan solen och jorden så att månen skuggar en del av jorden. Det är en lycklig slump att månens storlek på himlen, sedd från jordytan, i genomsnitt är en aning större än solens storlek på himlen. Tack vare detta faktum kan vi ibland få se en total solförmörkelse någonstans på jorden. Många är beredda att resa långt för att få uppleva denna händelse, som fascinerat eller skrämt människan genom historien. Den kan bara ses som total längs ett förhållandevis smalt band på jordytan. Samtidigt kan dock förmörkelsen ses som partiell på en stor del av jorden.

En annan sorts förmörkelse är månförmörkelsen. Det är då i stället jorden som befinner sig på en rät linje mellan solen och månen, så att jorden helt eller delvis skuggar månen. Månen blir dock aldrig helt förmörkad (dvs. helt svart), även om solens direkta ljus är helt blockerat, eftersom solljuset bryts och sprids i jordens atmosfär. Detta indirekta solljus belyser månen med ett rödaktigt sken, och ger månytan en mörkt rödbrun ton. För att kunna se en månförmörkelse krävs att man ser fullmånen, det vill säga att man är på nattsidan av jorden.

Det bör påpekas att den stora skillnaden mellan de två ovan beskrivna typerna av förmörkelse är, att i första fallet skymmer månen solen för oss, och i andra fallet betraktar vi månen när den skuggas av jorden. Om man befann sig på månen under en månförmörkelse, skulle man där få uppleva en solförmörkelse orsakad av jorden. En annan skillnad är, att jorden är så mycket större än månen att hela månen kan hamna i dess kärnskugga.

Även planeterna Merkurius och Venus kan i likhet med vår måne passera mellan oss och solen. Vid dessa astronomiska händelser, som kallas Merkuriuspassage respektive Venuspassage, kan man med lämpliga instrument se hur en liten rund, svart prick rör sig över solskivan.

Solens ålder och framtid

Solen beräknas vara omkring 4,6 miljarder år gammal[13][14], det vill säga ungefär lika gammal som jorden. Den har ännu inte nått halva sin livslängd, som beräknas till gott och väl 12 miljarder år som aktivt lysande stjärna. Solen kommer dock inte alltid att vara i den form som den har idag. Under uppskattningsvis 5 miljarder år framöver händer ingenting drastiskt, solen fortsätter att lysa på samma sätt men blir gradvis hetare och ljusare.

När solen har förbrukat sitt förråd av väte i de centrala delarna genom fusion, så att solens centrum består av nästan rent helium, så inträder nästa fas i solens utveckling. Solen kommer då att övergå från vätefusion till heliumfusion. Heliumfusion, där tre heliumkärnor slås samman till en kolkärna leder till ökat strålningstryck, vilket gör att solen sakta kommer att svälla och bli till en stor röd jätte. Den kommer då att sluka närbelägna planeter som Merkurius och Venus, men modeller förutspår dock att solen kommer expandera ut till omkring 99 procent av avståndet till jorden idag (1 AU). Samtidigt beräknas jordens omloppsbana expandera till ungefär 1,7 AU på grund av solens förlust av massa och därmed tros jorden inte bli en del av solen. Efter att ha gjort slut på helium kommer solen, till skillnad från större stjärnor, inte upp i sådan temperatur att den kan börja förbränna även andra grundämnen, utan den får nu slut på bränsle och sjunker ihop till en vit dvärg, inte mycket större än jorden. Den vita dvärgen lyser och är mycket varm men detta beror inte på kärnreaktioner utan på att den drar sig samman. När sammandragningarna har upphört så slutar den helt lysa och temperaturen minskar kraftigt. Den blir en svart dvärg, en kall stjärna med en mycket hög densitet (täthet).

Solen i meteorologin[redigera | redigera wikitext]

Solen är ursprunget till allt väder. På dagen värmer solen upp luften som då stiger. Då luften stiger i ett område bildas ett undertryck som gör att omkringliggande luft börjar strömma in mot det uppvärmda området för att utjämna tryckskillnaden. Därmed har en vindrörelse uppstått. Om luften värms upp över vatten så att även vattnet blir uppvärmt, börjar vattnet stiga som ånga. När ångan nått en höjd där den kan kondenseras bildas det moln. Molnen blir alltmer mättade med ånga. Till slut måste de tömmas på vatten, vilket når jordytan som olika typer av nederbörd, beroende på den lokala temperaturen.

Om det regnar (oftast på kvällen eller morgonen) och solen kommer åt att lysa på regndropparna i rätt vinkel bildas en regnbåge. För att hitta regnbågen måste man titta på himlen med solen i ryggen.

Andra fenomen är olika typer av halo, vilka uppstår då vi betraktar solen genom tunna slöjmoln bestående av iskristaller.

Solen i astrologin[redigera | redigera wikitext]

Solen är grunden för vilket stjärntecken som råder. Zodiaken är tolv stjärnbilder som solen passerar under året. Man har valt att ha Väduren som den första stjärnbilden i detta kretslopp, eftersom det är i denna stjärnbild som solens ekliptika skär himmelsekvatorn på våren. När zodiaken grundades omkring vår tideräknings början befann sig solen verkligen i vädurens stjärnbild. Emellertid roterar zodiaken, vilket man inte kände till då, och efter cirka 2000 år har nu zodiaken vridits så mycket att när den sägs vara i Vädurens stjärntecken befinner sig solen i själva verket i Fiskarnas stjärnbild. (Observera att den astronomiska termen "stjärnbild" avser en specifik konstellation av himlakroppar, medan termen "stjärntecken", som används inom astrologin, avser ett specifikt område av ekliptikan. De båda termerna är alltså inte liktydiga.)




Presentation


HEJ

Välkommen till Xenia Alpkut´s blogg Min Blogg handlar om allt möjligt som är intressant och bra att veta! Det står dessutom jättemycket fakta och nöje :)

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Blogkeen
Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Bloglovin'

Gästbok

alla

nytt

    

MUSIK

KENT

En plats i solen

 

 

 

 

 

Solen

 

 

 

Solen är en stjärna av en relativt vanlig typ som befinner sig i centrum av vårt solsystem och som bildades för ungefär 4,6 miljarder år sedan när ett moln av gas och stoft i Vintergatan drogs samman.[9] Solsystemets åtta planeter, varav en är jorden (Tellus), samt fem dvärgplaneter, rör sig i elliptiska omloppsbanor runt solen. Solens utstrålande energi i form av ljus och värme som når jorden är en förutsättning för allt biologiskt liv på planeten jorden och den globala jämvikt som råder sedan miljarder år tillbaka i vädersystem och havsströmmar. Solen är en medelstor stjärna. I astronomiska sammanhang används ibland symbolen för den.

 

 

SOL

  


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se