Inlägg publicerade under kategorin 11 3 47 Rymden

Av xenia alpkut - 21 juni 2016 13:00

     

 

Fullmåne är en av månens faser och inträffar när månen, sedd från jorden, är fullt belyst. Detta inträffar ungefär en gång per kalendermånad men för att vara exakt, vart 29,53 dag vilket ger oss 12 till 13 fullmånar per år.


En vanlig fråga vi får är om tidpunkten för fullmåne skiljer sig beroende på var i världen du befinner dig. Svaret är kort och gott, nej. Det är fullmåne överallt samtidigt. Detta relaterar dock till att samtliga astronomiska händelser tidsbestäms i så kallad Universell Tid (UT) som är ett samlingsnamn för tidsskalor som baseras på jordens rotation. Fullmånen är just en astronomisk händelse där jorden, månen och solen behöver vara i en viss position för att den astronomiska händelsen, fullmåne, skall inträffa. Det innebär att i rymden inträffar fullmåne vid en specifik tidpunkt oavsett tidzon på jorden. Problematiken här uppstår att vi i regel inte följer Universell Tid utan följer den lokala tiden beroende på tidszonen vi befinner oss i vid tillfället.

För att vara helt korrekt kan man säga att fullmånen inträffar överallt samtidigt enligt UT, men upplevs att den inträffar vid olika tidpunkter beroende på i vilken tidszon man befinner sig i. Tidpunkterna för fullmåne 2016 vi presenterar här på sidan hänvisar till tidszonen vi i Sverige befinner oss i.

Mänskligheten har i urminnes tider förknippat fullmånen med mystik och övernaturliga fenomen, till exempel monster och varulvar, men även utnyttjat den för skörd, jakt och fiske. Fiskar tenderar att nappa oftare vid nymåne och fullmåne än i andra månfaser. Dock tenderar fisken att nappa betydligt sämre när fullmånen är som fullast jämfört med dagarna före och efter fullmånen. Varför det är så har vi inget svar på, men fiskare över hela världen är överrens att fiskarna nappar betydligt bättre dagarna precis före och strax efter fullmåne än vad dem gör när fullmånen står som högst i skyn.

Fullmånen är även en vanlig källa till skrock och vidskepelser där människor och vissa kulturer tror att fullmånen ger enskilda vardagliga händelser en övernaturlig effekt. En vidskepelse från Grekland säger att den som inte skålar med fullmånen åtminstone en gång under dess cykel inte heller förtjänar någon lycka. I en annan sägen som härstammar från Kroatien sägs det att om du häller rent vatten i en flaska som placeras i fullmånens ljus så kommer vattnet få kraft och ger skönhet till den som tvättar ansiktet med vattnet dagen efter. Det sägs även att fullmånens ljus kan rengöra och vitalisera ädelstenar och kristaller.

Fullmånen är och har alltid varit en vanlig inspirationskälla för artister och fullmånen har blivit synonym med romantik och förälskelse. 1801 hade självaste Beethoven skrivit färdigt en av sina populäraste musikstycken som blivit känd som Moonlight Sonata och syftar på fullmånens romantiska ljus. Frank Sinatra har I sin låt “Full moon and Empty Arms” sjungit om fullmånens charm och likaså har våra Svenska artister Ted Gärdestad och Rickad Wolf sjungit för oss om månen och fullmånen i sina låtar "Jag vill ha en egen måne" och "Det sitter en pojke på månen".


Många mänskliga kulturer har dessutom namngivit fullmånen genom årets månader och flertalet indianstammar använde månfaserna och fullmånen för att hålla koll på årstiderna. De kanske mest kända namnen härstammar från Algonquin stammarna som bodde i New England området i nuvarande USA. Några av de vanligaste namnen för våra månaders fullmånar följer här nedan:

http://www.manen.nu/fullmane

ANNONS
Av xenia alpkut - 19 maj 2016 11:00

     

Rymdfysiken omfattar studiet av naturliga plasman i universum, framförallt inom vårt solsystem. De områden i solsystemet som oftast behandlas av rymdfysiker är solvinden samt planeternas magnetosfärer och jonosfärer. Det synliga fenomen som mest förknippas med rymdfysik är norrskenet. Kännetecknande för rymdfysik är mätningar på plats (in situ) i rymden med hjälp av satelliter, rymdsonder och sondraketer. Även markbaserade mätningar, främst i radiovågsområdet eller med magnetometrar, är viktiga verktyg.


Relation till andra vetenskapsgrenar


Astronomi/astrofysik och rymdfysik har uppenbara beröringspunkter, kanske framförallt vad gäller solfysik och planetologi, och någon strikt uppdelning är inte möjlig. Eftersom rymdfysikens främsta studieobjekt är plasmat i rymden är plasmafysik väsentligt för ämnet. Rymdfysiker speciellt inriktade mot rymdplasmats fundamentala egenskaper kallar sig ibland rymdplasmafysiker. Relationen till geofysik är också viktig, framförallt vad gäller jordens magnetfält och atmosfär. Möjligheten att använda rymden som laboratorium gör att rymdfysiken också är öppen mot många andra grenar av fysiken.

Solsystemets rymdfysik i ett nötskal

Solvinden

Solsystemets rymdfysik domineras av solvinden, ett ständigt plasmautflöde från solen. Solvindens yttersta drivkraft kan sägas vara den stora tryckskillnaden mellan koronan och rymden utanför solsystemet. Solvinden blåser normalt med en vindhastighet av 300-500 km/s men är mycket tunn: runt fem partiklar (mest elektroner och protoner) per cm är normalt.[1]

Magnetosfärer och jonosfärer

Solvinden blåser genom hela solsystemet men böjs av när den kommer nära planeter med ett inre magnetfält, dvs Merkurius, jorden och de fyra jätteplaneterna. Runt planeten bildas då en sorts bubbla som solvinden inte når in i, en magnetosfär.[2] Eftersom solvinden blåser med en hastighet som är både supersonisk, alltså snabbare än ljudhastigheten i plasmat, och super-Alfvénisk, vilket betyder att vindhastigheten också är snabbare än den andra relevanta signalhastigheten i plasmat, den för Alfvénvågor, så bildas en bogchock framför magnetosfären.[3]



Jordens plasmasfär som den kan ses i UV-ljus, från NASA:s rymdfarkost IMAGE.

I idealfallet når solvinden alltså inte in i en magnetosfär, vars plasma därför borde ha lägre täthet än solvinden. Med undantag av Merkurius har dock alla planeter i solsystemet som har en magnetosfär också en atmosfär, vars översta lager joniseras av solens UV-strålning och bildar ett plasmalager som kallas jonosfären[4]. Utflöden från jonosfären förser magnetosfären med plasma, så att den inte är så tom som kunde förväntas. I en del områden flödar plasmat iväg mer eller mindre fritt, vilket ger mycket låg täthet i till exempel magnetosvansen[5]. I andra områden fångas det utflödande jonosfärplasmat in av planetens magnetfält, och då blir plasmats täthet mycket större. Ett sådant område kallas en plasmasfär, och den kan i vissa fall (exempelvis Jupiter) bli så stor att den fyller nästan hela magnetosfären[6], medan den i andra fall (exempelvis jorden) fyller bara en liten bråkdel av magnetosfärens volym[7].

En del solvindsplasma läcker ändå in i magnetosfären, bland annat genom en process som kallas rekonnektion då magnetfälten i solvinden och magnetosfären samverkar[8]. Viktigare är att också energi läcker in, och detta energiflöde driver stora system av elektriska strömmar i en magnetosfär. Dessa strömmar är ytterst ansvariga för norrskenet[9]. Energi kan också lagras upp som magnetisk energi i magnetosvansen, tills denna blir instabil av all upplagrad energi. Då frigörs den magnetiska energin i en geomagnetisk substorm, med bland annat grandiosa norrsken som vanlig följd[10].


Himlakroppar utan magnetfält


Planeter utan eget magnetfält har ingen magnetosfär, men har planeten ändå en atmosfär och därigenom också en jonosfär, som Venus och Mars, bildas ändå en liknande omgivning, med bland annat en bogchock som stoppar solvindsflödet innan det når planetens jonosfär. En himlakropp utan vare sig magnetfält eller atmosfär, som vår måne, är däremot direkt utsatt för solvinden. När månen är ute i solvinden (vilket den oftast är, även om den en stor del av tiden är inne i jordens magnetosfär) bildas ett nästan tomt område bakom den, dit solvinden inte når[11]. Asteroider är också direkt utsatta för solvindens påverkan, och så är även kometer när de är så långt ut i solsystemet att de inte har någon välutbildad koma eller svans. När kometer kommer längre in i solsystemet och släpper ut allt mer gas på grund av solvärmen så joniseras en del av denna gas och bildar en sorts jonosfär som dock inte är bunden av kometens svaga tyngdkraft utan fortsätter att expandera och bildar kometens koma. Framför (och delvis i) koman bildas återigen en bogchock. Kometer uppvisar vanligen två (ibland tre) svansar, varav en (vitgulaktig) består stoft och gas medan den andra (oftast svagare, mer blåtonad, och mer "hårlikt" strukturerad) består av plasma.[12]


https://sv.wikipedia.org/wiki/Rymdfysik


ANNONS
Av xenia alpkut - 8 maj 2016 11:30


 


https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Supernova


En supernova är en exploderande stjärna. Supernovorna hör till de våldsammaste händelserna i universum. I en supernova utvecklas oerhörda mängder energi, som lämnar reststjärnan i form av enorma neutrinoflöden, gasmassor och strålning, vilket gör att de under en viss tid kan lysa upp till hundra miljarder gånger starkare än vår sol. Det är lika mycket som lyskraften i en hel galax. En supernova inträffar dock inte särskilt ofta, man brukar säga att i en typisk galax inträffar detta ungefär en gång vart femtionde år. De flesta supernovorna är dock dolda av stoft och gas och kan inte observeras. I Vintergatan räknar man med ungefär tre, från jorden synliga supernovor per tusen år.

 

Om en supernova skulle förekomma inom 100–200 ljusårs avstånd från jorden kunde det innebära jordens undergång. Nu finns det dock inga tecken på att någon av stjärnorna inom det området är på väg att bli en supernova på länge.



Den senaste supernovan man har kunnat se med blotta ögat inträffade år 1987 i det Stora magellanska molnet och var mycket viktig för forskningen kring supernovorna. Supernovan namngavs SN 1987A. Stjärnan som exploderade var av typ II och dog endast 10 miljoner år gammal, vilket är ganska lite om man jämför med att man räknar med att solen beräknas bli 12 miljarder år gammal.

 

 

 

 

Av xenia alpkut - 4 maj 2016 14:59

Även om vi inte kan höra ljud i rymden, fortfarande existerar det i form av elektromagnetiska vibrationer som kan detekteras med hjälp av speciellt utformade instrument som de som har utvecklats av National Aeronautics and Space Administration (NASA). Med dessa anordningar, NASA lyckats registrera och spela upp elektromagnetiska vibrationer som avges av planeter och stjärnor i universum. Resultaten är som du förväntar dig, långt bortom otroligt, och många vill hävda att denna gåtfulla ljud visar att universum och allt inuti den alive.According till fysikern Lee Smolin, grundare av Perimeter institutet för teoretisk fysik, har vårt universum redan skapat en hel familj av barn, dolda universum bortom de mörka horisonter svarta hål. "natur~~POS=TRUNC lagarna~~POS=HEADCOMP är perfekt avstämda så att universum kan hysa liv", säger Smolin. "Tänk vad som skulle hända om dessa lagar förändrats något. Universum skulle inte vara så gästvänliga och det är fortfarande ett mysterium varför universum är så acceptabelt för biologi ".Cosmologists kolliderar med jämna mellanrum med en gåta som heter" perfekt harmoni ". Om någon av naturens krafter var starkare eller svagare i mindre än 1%, skulle stjärnor och galaxer aldrig har bildats. Det skulle inte ens vara atomer.


http://www.ancient-code.com/nasa-has-discovered-that-stars-moons-and-planets-give-off-music-this-is-what-is-sounds-like/

Av xenia alpkut - 3 maj 2016 11:45

 

 

Astronomer har för första gången upptäckt tre planeter som cirklar runt en röd dvärgstjärna, bara 40 ljusår från jorden. De liknar jorden och kan vara bästa målen för att hitta liv på planeter utanför vårt solsystem.

När forskare i Belgien iakttog en väldigt kall dvärgstjärnan upptäckte de att den vid flera tillfällen gav ifrån sig mindre ljus. Detta kunde bara betyda att någonting rörde sig mellan dvärgstjärnan och jorden. Det visade sig vara tre planeter som har liknande storlek som jorden.  

– Roligt fynd! Vi behöver sådana här fynd för att kunna studera planeter utanför vårt solsystem, även kallade exoplaneter, säger Eric Stempels, astronomiforskare vid Uppsala Universitet. 

En möjlighet till liv 

Dvärgstjärnan är mindre, kallare och rödare än solen. Sådana här stjärnor är väldigt vanliga i vår galax men det är första gången som man har hittat planeter kring dem. Och alla planeterna kan ha beboliga ytor. 

Forskare har hittills inte hittat så många planeter med en jordliknande struktur och storlek, därför menar Eric Stempels att sådana är upptäckter är otroligt viktiga. För att kunna klargöra om det finns möjlighet till liv på en planet finns det några specifika saker man letar efter. 

Avståndet till stjärnan är viktigt för att se om det kan finnas möjlighet till liv. Det kan avgöra hur mycket ljus planeten får, hur mycket strålning den utsätts för och om det kan finnas möjlighet till flytande vatten.  


Sedan kollar man efter ämnen som koldioxid och syre. Allt syre i vår atmosfär är gjort av liv, därför är det en stark indikator på att det skulle kunna finnas liv.  


Presentation


HEJ

Välkommen till Xenia Alpkut´s blogg Min Blogg handlar om allt möjligt som är intressant och bra att veta! Det står dessutom jättemycket fakta och nöje :)

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11
12
13 14
15 16 17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Blogkeen
Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Bloglovin'

Gästbok

alla

nytt

    

MUSIK

KENT

En plats i solen

 

 

 

 

 

Solen

 

 

 

Solen är en stjärna av en relativt vanlig typ som befinner sig i centrum av vårt solsystem och som bildades för ungefär 4,6 miljarder år sedan när ett moln av gas och stoft i Vintergatan drogs samman.[9] Solsystemets åtta planeter, varav en är jorden (Tellus), samt fem dvärgplaneter, rör sig i elliptiska omloppsbanor runt solen. Solens utstrålande energi i form av ljus och värme som når jorden är en förutsättning för allt biologiskt liv på planeten jorden och den globala jämvikt som råder sedan miljarder år tillbaka i vädersystem och havsströmmar. Solen är en medelstor stjärna. I astronomiska sammanhang används ibland symbolen för den.

 

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se